2 MAX Strålbehandlingen
Imorse när jag vaknade fick jag en ren panik! Jag visste inte vart jag var, jag vågade inte öppna ögonen för att kolla vart jag var. Var så rädd, för jag trodde jag var i lägenheten i marocko igen. Det var därför jag inte öppnade ögonen, för det fick inte vara så. Jag kom inte ihåg att jag hade gått och lagt mig ens, jag visste inte hur jag hamnade i en säng. Jag kom inte ihåg någonting! Jag visste inte om jag skulle öppna ögonen för att se vart jag hammat men jag valde att vänta för att tänka igenom vad jag gjort för att hamna här.. Men jag kom aldrig på, så jag vände mig om och kollade om det låg någon bredvid mig, men det gjorde de inte.. det lättade ett antal stenar från mitt hjärta. Jag var så rädd att jag hade hamnat i marocko igen, jag vet inte hur eller varför men rädd var jag. Men det lättade en aning när jag såg att jag låg i en säng i syrrans hem.
Dagen gick och sen var det dags att åka till SÖS' med mamma för en andra strålbehandling. Jag var väldigt nervös idag. Mamma var inte så nervös, verkade det som iaf. Men jag var så nervös att när hon låg på den dör brädan så satt jag och rev jag bort nagelacket på naglarna i panik/stress. Jag kunde inte kontrollera mig själv, jag var så rädd och nervös. Varför gjorde jag så? Men när hon kom ut igen så vart jag normal igen. Men jag blir ändå i chock för vad hon gör därinne.. asså det är svårt att förklara. För det är hon som går igenom det och jag kollar på, men ändå är det jag som reagerar men inte hon, fast att det är hon som ska göra det. Jag fattar inte hur det går till. Men konstigt är det. Men allt gick bra iaf.
Jag måste erkänna att jag har blivit väldigt rädd den senaste tiden och ledsen och allting som jag visste skulle komma men visste inte när, men nu märker jag att det börjar komma. Och det är ju känslor jag måste få släppa ut. Vill gärna släppa ut ilskan jag har hos min kurator som jämt avbokar tider... jag vill gärna gråta ensam... jag vill gärna släppa ut tankar hos andra som jag känner för.... jag släpper gärna ut rädslan i tankar och allt annat.. men rädslan är en enda fråga... kan inte kontrollera min rädsla känner jag.
Don't be afraid, I am here for you.
Love<3
1 MAX Strålbehandlingen
Läkaren ringde dagen efter och bad oss komma redan dagen där på och ta strålbehandlingen.. och inte efter två veckor. Så vi åkte dit idag. Vi var där i hela 5 timmar... Först var det massa undersökningar med masker hit och dit.. och vart de skulle stråla i hjärnan och så.. tog ungefär 2 timmar.. sen fick vi ta en paus på 1 timme. Under den tiden sprang jag ut och köpte mat till mamma och mig. Jag och mamma pratade väldigt mycket med varandra när vi åt, det kändes som att vi äntligen öppnade oss för varandra, och det kändes riktigt bra. Men jag var ändå feg som inte vågade öppna mig så mycket att det släppte.. men jag tror att det kommer snart. Det kändes iaf bra att vi kunde prata om det. Men imorgon ska vi ju till sjukhuset igen och då kanske vi får tid att öppna oss för varann igen.
Sen var det dags för den riktiga strålningen på 6 MEGA VOLT i hela hjärnan. Hon skulle ligga på en bänk med huvudet i en skål och kuddar under benen som stöd. Och sedan en mask för ansiktet som var format efter hennes.. när de satte på maskinen så fick ingen annan än mamma vara i rummet för att det är farligt.. det var typ 2 dm tjocka dörrar som skulle stängas.. det var lite läskigt.. det var verkligen farligt. Det tog bara 5 minuter alltihop. Men efter så var jag tvungen att hålla i mamma hårt för hon vinglade som tusan och hon stressade upp sig och tappade saker hit och dit. Jag trodde inte det skulle gå så fort, men samtidigt fattar man ju att hjärnan reagerar så när den haft 6 V i hjärnan under bara 5 minuter högst. Så det var ju tur att jag var med. Men jag skulle verkligen inte vilja att hon åker dit själv. Även om hon skulle få en ledsaga så säger jag NEJ! Jag kan bara följa med imorgon. Sen på tis,ons,tors så måste någon annan följa med för att jag får i skolan till 18.. och det stänger 18.30. Så det vart lite tight. Men jag hoppas och tror att syrrorna eller någon av dem följer med. Om det skulle vara så att ingen av de kan så kan jag lova med hela mitt hjärta att jag skiter i skolan och åker med mamma iaf. Det LOVAR jag med hela mitt hjärta. Allt för mamma.
If I am.. Then I am.
Love<3
Fan för cancer
När man precis trodde att det skulle vända så kommer det nya.. plus att det har spridit sig. Fast än så länge är det bara prickar.
Var på sjukhuset med mamma och syrrorna idag. Vi kom dit 20 över tio och hade tid klockan 11 hos en väldigt bra läkare, måste jag få säga. Vi gick in i rummet och satte oss på varsin stol och han började babbla..
Till slut säger han att det har kommit tillbaka 7 st metastaser i hjärnan. Sen har det kommit något i vänster över lob (i lungan) och höger nedre lob (i lungan) än så lämge är det bara prickar, men vi har tagit förgivet att det är metastaser. Det skulle inte vara så konstigt eftersom att det var i lungorna som allting började. Men sen har metastasen i vänster binjure slutat växa, men den i höger binjure växer som 17.
De har bestämt att hon ska ta strålbehandling. 5 st på raken efter varandra dag efter dag. Men den här gången är det hjälm med tejp och inte hjälm med skruv (luciakronan), mamma vart över lycklig över att det var tejp med tanke på att det gör så jävla ont att skruva i skruvar hela tiden, tycker hon, och det förstår jag. Hon vart så lättad.
Inge mer cellgifter blir det för den delen heller, eller de ska byta cellgiftet mot ett annat cellgift. Läkarna ska kolla på plåtarna och sen bestämmer de vilket cellgift som behövs.
Strålbehandlingarna som hon ska få där i 5 dagar på raken, kommer göra så att hon tappar håret. Och jag hoppas att det är det sista hon oroar sig över. För i mina ögon kommer hon alltid att vara den vakraste, sötase den mest underbaraste! så hon behöver inte vara orolig. Men jag skulle förstå att det skulle vara jobbigt och så, men samtidigt så kommer ingen döma henne för hon ser ut, och det hoppas jag att hon förstår. Mamma, oavsett hur du ser ut, så betyder du lika mycket för mig ändå! Och tro mig, så tycker alla andra också! eller hur!?
Fan för tumörer och metastaser över i huvudtaget! Jag blir så less! varför ska det ploppa upp hela tiden!? Det kan inte vara så jävla kul! När ska det ta slut lixom? Hur ska det gå över? Hur lång tid? Varför, varför, varför!???
Vet inte om jag ska gråta ut min ilska eller något men jag känner inte för det nu.. är bara så arg och som ett stort jävla frågetecken och jag vet inte vart jag ska ta vägen.. vill lägga mig i ett mörkt rum och somna in.. men NEJ det tänker jag inte göra föresten.. jag sak fortsätta gå ut och sprida min glädje.. för då blir ni glada! Hoppas jag :)
Jag hoppas mamma orkar hålla ut nu! Jag älskar dig mamma!
Even if I am angry and want to spit it out, i dont do it, because, I dont want to show you guys that side of me. I want to show you the good side of me, that you're making!
Love<3
Det betyder allt för mig
Det känns som att ett TACK inte räcker, med tanke på att det betyder så mycket för mig och jag vill ge så mycket tillbaka. Men ni ska veta.. DET BETYDER ALLT FÖR MIG!
Det är NI som gör min dag. Det är NI som gör att jag ens ler. De är NI som gör att jag klarar av det här. Förstår ni hur mycket NI betyder för mig!
Jag förstår inte hur mamma orkar gå igenom det hon går igenom. Jag förstår att det är tufft. Men mer en så kan jag inte säga, med tanke på att det inte är jag som har tumörer som spökar i kroppen. Det är bara hon som vet hur det känns förutom alla andra cancerpatienter. Men jag är stolt över min mamma som pallar! Hon försöker iaf. Och det är det som räknas. Om man aldrig försöker så betyder det ingenting, man lär sig aldrig något nytt om man inte försöker. Allt man behöver göra för att få svar, är att försöka. Det är allt.
All you need to do, to get your answer, is to try. Just try.
Love<3
Sjukdommen från andra början
Nästa dag var det skola som vanligt, kommer inte exakt ihåg vad det var för veckodag. Men det var iaf någon dag med ämnet idrott med i schemat. Men iaf, idrotten var det sista äg mnet på hela dagen och innan jag skulle gå in på idrotten så ringer min syrra Lena och säger att jag måste ringa henne efter att jag slutat. När hon sa det så visste jag att det hade hänt någonting, jag vet inte med vem men jag visste att något hade hänt, och hon lät inte ens nervös i rösten när hon sa det. Men jag hade iaf idrott och försökte att inte vara orolig men jag fick tillsägelser av min lärare som sa att jag måste koncentrera mig och fattade inte hur han kunde märka att jag var borta i hjärnan, men det var jag. Oavsett hur mycket jag försökte koncentrera mig så gick det bara inte. Så efter idrotten så ringde jag henne spänt med att så en förklaring men hon sa inget utan hon sa bara ' gå hem till mig så berättar jag där ' Jag vart ännu mer orolig för nu började jag fatta att det var allvar. Jag gick i normal fart för jag ville varken stressa, för då skulle jag få reda på det för fort men samtidigt ville jag inte gå för sakta för då skulle jag få reda på det för sakta men jag skulle ju få reda på det i vilket fall så jag varken stressa eller söla. Jag kom fram i vilket fall. Satte mig vid deras köksbord och Lena sprang runt i huset som en liten råtta, hon var så stressad och jag fattade ingenting. Men till slut kom hon och satte sig bredvid mig hon hade ingen aning om hur hon skulle börja.. men hon tog en sak i taget.
' Ja, du förstår, mamma var ju väldigt trött igår kväll och ja, så här är det va, att, asså, äähh, ja asså mamma har ju då eller, nej hon ringde mig igår kväll och bad mig att skjutsa henne till, ähh, sjukhuset. Så hon ligger där nu. '
Jag visste det! Jag började gråta och syrran gav mig en kram och sade..
' Men vi vet inte så mycket hur det är, de håller på att röntga hjärna och tar massa prover så vi vet inget än men vi tänkte åka dit så fort Jörgen (Man) kommit hem så vi får bilen.'
Jag försökte lugna ner mig och det gick faktiskt bra med tanke på att jag inte hade något att gå på. Men när jag väl grät så var det nog för att jag var rädd, orolig, fundersam och allt vad ni kan tänka er. Efter i så lång tid fick vi tag på bilen och åkte dit. Emelie (Syrrans dotter) följde med. När vi kom fram satt vi där nere vid pressen för vi eller jag egnentligen var inte redo för att gå upp. Syrran berättade att hon nu fått reda på vad det var. Hon berättade att det var något med hjärnan men jag brast i gråt så jag hörde inte så mycket.. hon kramade om mig men jag bara kunde inte sluta gråta. Jag ville verkligen inte fatta. Vi satt där nere i 30 minuter och bara grät allihopa. Fast jag grät nog mest. När vi bestämde oss för att gå upp till mamma så hade jag blodsprängda ögon och helt röd i ansiktet men jag kände att om mamma ser mig gråta så kommer hon också gråta och det vill jag inte så jag gjorde mitt bästa för att hålla tillbaka tårarna.
När vi kom upp var redan alla syskonen där, det var inte jag beredd på, och jag var inte heller alls beredd på att ALLA i rummet också skulle ha blodsprända ögon. Då förstod jag att det också var något allvarligt, annars skulle inte alla gråta sådär mycket. Men jag satte mig i sängen som mamma låg i. Hon satte sig upp för att krama mig. Det kändes som att vi kramade varandra i många många timmar. Jag kommer inte riktigt ihåg hur länge vi var kvar på sjukhuset men det var länge iaf. Nu var bara frågan.. vart ska jag sova? Den tanken och känslan var inte första gången jag haft. Men det var annorlunda nu, jag kunde välja en och en annan säng men så var det inte på resan och det var jag glad över. Men i vilket fall så hamnade jag hos Lena. Och dagen efter var jag inte i skolan. Klassen började undra, de visste att jag inte var sjuk och därför var det så konstigt att jag var borta. Och när jag väl är sjuk så har jag svårt att vara hemma, jag vill alltid vara i skolan. Jag vet inte hur länge jag sov hos Lena men jag tror att det var en vecka sedan flyttade jag till brorsan i en månad eller något sådant. Länge var det iaf. Men det slutade illa iaf. Men mamma fick komma hem till slut. Men under tiden som jag bodde hos brorsan så vet jag nu att jag mådde inte physkiskt bra, för jag började skolka och sket i alla läxor och jag gjorde inte det med flit, eller det blev ju så men det var inte JAG som gjorde det, jag mådde inte bara bra, så det var inte så konstigt att jag inte visste vad jag gjorde. Jag började förlora kompisar också, de sa att jag började bli konstig och jag sa bara okej och fortsatte leva och då tyckte de att jag blev ännu konstigare när jag reagerade så där. Men vadå?, jag hade inte lust att lägga energi på hur folk tänkte och tyckte om mig. Jag menar, alla har rätt att få tycka. Men sen var det en kille som sa till mig att jag måste ta tag i det. Och jag orkade först inte till en början men sedan vände allting så jag vart annorlunda. (den glada Fatima) Jag är glad över att jag orkade ta tag i det. Men det kan fortfarande vara jobbigt ibland men jag kan fortfarande gå över till den glada Fatima och koppla bort det andra.
Men när mamma fick komma hem igen så flyttade jag hem så fort som möjligt. Men till en början var hon bara på permation eller vad det nu hette, något sådant iaf. Men sen flyttade hon hem på heltid men hon fick hemtjänst och sjuksystrar som kom ofta och så. Men i dagsläget så bor jag hos syster (Jenny) men ska till mamma nu under påsklovet så jag åker ikväll men jag åker tillbaka till Jenny sen igen... Jag trivs väldigt bra här hos syrran måste jag faktiskt erkänna!
Ni kanske undrar varför jag inte bor hemma fast att mamma är hemma men det är för att båda är så arga, ledsna, oroliga och vill bara få ut våra ilskor men det är det att vi låter det gå ut över oss och det är inte meningen för då börjar vi bråka för ofta och för mycket. Och det mår varken hon eller jag bra ut av. Så det är bättre att jag flyttar hem i jämna mellan rum så vi hinner sakna varandra lite så vi inte bråkar så mycket. Men nu när jag flyttar hem kommer vi ändå åka fram och tillbaka till sjukhus men vi ska försöka umgås så mycket som möjligt. Jag vill inget annat än att mamma ska måå bra och det verkar som att hon gör det när inte jag är i närheten fast att hon säger att hon gör det även om jag är där eller inte men jag märker på henne hur hon mår. Det är något jag alltid kommer att veta.
I want to be with you, but I can feel that it's making you sad and angry.
Love<3
Framsteg
Jag måste också erkänna att jag har suttit och gråtit efter varje inlägg som jag har skrivit, jag kan lova att det har varit tufft, men samtidigt skönt. Men de där tårarna alltså, dom går bara inte att hålla tillbaka. När jag sitter här och skriver om resan så väcker det minnen och jag har ofta fått tillbaka någon slags känsla jag känt den stunden i historien, och då blir det ännu tuffare, och så har man tänkt tillbaka också och det är riktigt jobbigt. Men det är så svårt att fatta. Det är så svårt att fatta att det var jag. Om jag skulle sätta mig och läsa allt jag skrivit, och låtsas som att det var någon annan, så skulle jag börja gråta för att det är en så sjuk historia (men sann) Och det gör saken bara ännu värre. Och därför är det så svårt att förstå vad jag har gått igenom. För det låter hemskare när man skriver det än gå igenom det. Men det är nog bara för att jag var för rädd för att känna den riktiga rädslan, jag var för ledsen för att kunna gråta, jag var för arg på mig själv för att kunna visa någon arghet.
Men det jag har gjort framsteg på är just att börja gråta, men absolut inte inför andra. Jag skriver ju bloggen gärna när jag är ensam just för att jag vet att jag kommer börja gråta, samtidigt som jag redan innan bestämt mig för att inte gråta för att det är för jobbigt och gör för ont. Men ändå kommer tårarna. Och då gör det ONT. Jag har alltså suttit och gråtit varje kväll under hela tiden som jag har skrivit i bloggen som typ alltid har tagit upp till 3 timmar. Men det är skönt efter, och det är huvudsaken. Men under tiden gör det bara ont.
I know it hurts, but it's good for your soul.
Love<3
Slutet av Resan
Jag glömde berätta en jätte viktig sak som är en anledning till varför pappa inte ville skriva under pappret till namnbyte.
När jag kramade om mamma där på arlanda, precis innan vi skulle åka så sa mamma åt mig att gå fram till pappa och tacka för resan och jag gav henne blicken 'är du dum i huvudet eller?' men jag gick fram och tänkte men det klart jag ska göra samtidigt som det inte fanns något att tacka för. Men jag gick fram och kramade om honom och sa honom rakt i örat så att alla andra hörde 'tack så mycket för allt, tack för resan' För jag tänkte, att om jag bara säger,' tack för allt ' så kan det låta ironiskt så jag la till den sista meningen ' tack för resan '. Sedan gav jag en kram till min låtsas mamma och viskade henne i örat att ' tack för hjälpen ' Och jag såg att hon gav mig den blicken att ' aa. om den ändå fanns '. Men hon försökte och det är allt jag behöver, jag behöver bara veta att man bryr sig. Att försöka är en rikitgt bra grej!
Efter att jag tackat så gick vi och satte oss i bilen och åkte hem. Pappa trodde han skulle få sin bil dit, körd av mamma. Men som straff för sin behandling mot mig så lämnade hon den hemma, så de fick ta taxi hem. Jag kommer ihåg att vi garvade åt det i bilen påväg hem men jag sa att det var taskigt, men då sa mamma, ' aa, men vad har inte han gjort mot dig som var taskigt?' jag höll bara med och fortsatte garva. Även fast hon inte hade hört historien så sa hon så, men hon är mamma, och hon såg säkert hur smal jag var också, men som sagt, mammor känner på sig.
Anledningen till att pappa inte skrev på pappret var för att, enligt honom så hade jag inte tackat för resan, men han fick alla på sig och sedan sa han att ' men det klart hon ska få som hon vill, hon är ju min dotter och jag vill ju bara att hon ska ha det bra' jag tänkte bara ' bullshit!' men efter garvade jag bara åt det, så länge jag fick som jag ville, fast det var ju faktiskt han som ville det från hela början... Men han skrev ju på pappret iaf. Och nu är ju det klart.
A new name feels like a new life.
Love<3
Försökte börja ett nytt kapitel
Efter att jag berättat det mesta så vart det ju namnbyte som pappa sa att jag skulle skaffa, för att jag inte tillhörde honom. Men när vi väl skulle byta så behövde inte bara en målsman skriva på, utan båda. Så mamma skrev ju på, men pappa vägrade även fast att det var hans jävla fucking ideé. (ursäkta språket) Men tillslut, efter många många klagomål så skrev han på och han fick som han ville... och speciellt jag! Så nu heter jag Rosendahl i efternamn men har typ hetat det i ett år i alla fall... Och sen har det bara rullat. Har inte pratat med pappa sen dess. Har sett honom några gånger i centrum men då har jag alltid sprungit in till närmsta affär och gömt mig. Men om jag har hamnat för nära, och han har sett mig, då ger han mig en mördar blick samtidigt som min puls stiger sjukt mycket och samtiigt som jag håller på att skita ner mig för att jag är så rädd. Alltid när jag är i centrum så är jag ju med kompisar och dom har alltid lugnat ner mig och gör det än idag och det är jag väldigt tacksam för. Men jag vet att han alltid kommer till centrum mellan 15.30 - 16.45, hans buss från jobbet kommer 15.30 och det första han gör är att gå in på ica och handlar sen går han upp till bolaget och sen hem. Och allt det tar alltid samma tid. Så alltid när jag är precis utanför centrum så har jag alltid kollat klockan. Om klockan är där vid 15.15 så går jag inte ens in. Jag brukar vänta i den timmen då. Men oftast när jag har sett honom har jag alltid glömt bort tiden i centrum. Så de var det jag jämt oroade mig för efter resan. Och jag drömde alltid mardrömmar och gör det än idag. Men nu är det till och från. Men det dröjde inte länge till innan mamma vart sjuk. Eller om vi säger såhär, jag hann inte ens smälta marocko resan innan det vart något annat jag oroade mig för. Hon vart bara sjukare och sjukare. Jag bara tänkte 'När ska det ta slut? ska jag inte ens få hinna komma hem innan det händer någonting nytt?' Okej visst, mamma fick diagnosen lugn cancer igen (fast i hjärnan) i september 09 och jag hann vara hemma i ungefär 7 månader men det kändes som en vecka eftersom att jag var så chockad efter allt som hänt. Men iaf, cancern spred sig sedan till binjurarna och mamma behandlas med allt. Både cellgifter, strålkniven och massa andra strålningar vilket inte är så bra, att få allt på en gång tänker jag. Kroppen blir ju jätte trött, hennes hjärna blir ju phsykiskt trött och hon mår helt enkelt inte bra. För inte så länge sdan sa hon att hon hade fått bort alla i hjärnan vilket var runt 13 metastaser och hon var så glad och jag var glad för hennes skulle. Men jag tänkte ' nej, hon är för glad. Det kommer att komma tillbaka och då kommer hon bli ännu ledsnare om hon ska vara såhär glad.' Jag ville inte tänka så men jag visste ju inte om det var så men det var det första som dök upp i hjärnan när hon sa det och jag vart så arg på mig själv att jag tänkte så eftersom, tänk om det ändå var så att det var över och det var påväg mot förbättringsväg. Men för ungefär en vecka sedan fick hon reda på att det kommit tillbaka. Jag bor ju hos syrran nu så hon ringde upp mig och berättade det, och jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var så ledsen så jag hade inga ord kvar och jag sa inget heller! Men nästa dag när jag åkte till praoen så åkte jag buss och kände bara att jag vill inte att det ska ta slut nu! (jag sitter och kan inte hålla tillbaka tårarna precis just nu precis i denna sekund nu när jag skriver det men jag ska fan klara mig) Aja jag tänkte bara att jag verkligen inte orkar mer men helt plötsligt vänder det och jag tänker att jag ska fan klara det här, precis som mamma och jag ska finnas där för henne hela tiden och jag ska försöka sprida så mycket kärlek och glädje innan/om de skulle ta slut. Om mamma dör så dör jag! Fast jag skulle fortsätta leva för hennes skull.
Allt som hände efter marocko resan har jag dragit i stora drag bara lite snabbt.
Men jag tänkte berätta en sak som hände igår.
Jag stod i centrum med min klass = 8:rna och 9:orna. Vi skulle sjunga lite från musikalen och vi skulle köra två gånger. Så efter att vi sjungt första gången så var det tio minuter paus och under den tiden så delade vi ut flyers. När jag kommer ner till scenen igen så hade vi typ 5 minuter kvar så jag och jasse tänkte.. vi går bort mot ica och delar ut resten. Helt plötsligt hör jag Lena ropa att jag måste komma och jag blir som ett enda frågetecken för hon ser verkligen allvarlig ut. Hon säger 'Fatima, jag vill inte skrämma dig nu men din pappa är här och letar efter dig så du måste gå och gömma dig riktigt jävla fort. Han har gått mot ica hållet så jag vill inte att ni går dit. Du måste bara gå och gömma dig.'
Vi går till sidan av scenen och in i det där förådet som bara personal får vara i. Lena (syster) pratar lite extra med mig och jag brister. Jag börjar gråta. Pojkvännen står bakom och fattar inte vad som händer. Sen springer han ut och då fattar jag att vi ska sjunga för andra gången så jag går oxå ut men alla pratar med mig samtidigt men jag var så rdd så det enda jag ville var att få tag på min lärare i musikalen (jojjo) Jag sprang upp på scenen tog tag i henne och verkligen bad om att få prata med henne. hon sa okej och började gå med mig mot ica hållet och jag började tjuta och drog tillbaka och tårarna sprutade hon bara gled med och jag drog in henne i förådet och började gråta ännu mer. Och hon var verkligen i chocktillstånd och fattade ingenting. Men jag berättade hur det låg till lite snabbt. Jag sa bara ' pappa är här och letar efter mig' hon undra varför och jag svarar 'Han har försökt att döda mig och allting så jag måste bara gömma mig' hon sa att jag inte behövde vara med men jag ville ju verkligen ställa upp för kören/klassen men bara att jag skulle ställa mig så långt bak som möjligt för annars var min plats längst bak. Men det fixade sig men det var bara tårarna som störde en aning. De slutade inte spruta och jag skakade så mycket att det såg ut som att jag hade typ ett epilepsianfall eller något. Jag skakade så mycket att det vart en riktigt konstig känsla! Men alla stöttade mig och jag gjorde ett framsteg kände jag. Jag grät inför ALLA! Det trodde jag aldrig skulle hända. Jag vågar ju inte ens gråta inför min mamma, och då är det ju fan katastrof men nu grät jag inför minst 150 pers. Det kallar jag framsteg. Men i själva framförandet så skulle vi gå fram och sätta oss på scenen så att man ser alla. Men vi gjorde det för att det var en duett på scenen men jag gick inte fram och satte mig utan jag sprang till förådet igen och då kommer mamma som gråter och kramar om mig och säger en massa saker som jag inte lyssnar så mycket på för att jag var så rädd ooch jag stod bara och grina så jag kunde inte koncentrera mig på vad hon sa men vi stod och krama varandra hela tiden. Jag lyfter upp blicken och ser PAPPA! Jag skriker till och springer längre in i förådet och syskonen och mamma kommer fram och håller om mig. Sedan hör jag hur den sista låten sätts igång och syrran ger mig papper och jag kutar ut och ställer mig längst bak men den här gången kunde jag knappt sjunga för att jag typ hyperventilerade och tårarna sprutade precis som vanligt. Men när det var slut så kom båda klasserna fram till mig och det vart kramkalas och alla verkligen stöttade mig och det var en riktigt härlig känsla av att få allas kramar och kommentarer. Men många visste inte ens varför jag grät men kom fram ändå men det var några som vart för oroliga och rädda så de kom inte fram men det förstår jag. Men efter kramkalaset så gick jag till kyrkan och la mig i tysta rummet och hade en extrem huvud värk men den försvann senare, men jag fick den antagligen för att jag vart så rädd och grät så mycket. Men efter drygt två timmar var allt bra igen.
Tänk om jag inte hade er! Då skulle jag aldrig kunna visa den glädje jag ger er, men egentligen är det ni som ger mig den. Så därför är jag överlycklig över att jag har er. Det vill jag att ni ska veta! Ni vet vilka ni är!
If you really have to cry, just cry even if it's hard. Because when you are finsh with the crying moment, you will feel very nice after.
Love<3
Slutet av Spanien
DET BEHÖVDE INTE VARA MINA 2 SISTA DAGAR I SPANIEN
Jag sov där i korridoren på den ljus gröna mattan som låg längs hela korridoren och vaknade av att en städ tant gick förbi med en damsugare i handen och skrek till mig på spanska men jag visste inte vad hon sa, men jag reste på mig och sprang mot hissen och åkte ner. Nu var det bara 2 dagar kvar i spanien och vi skulle åka dagen därpå.. på morgonen. Jag antog nu att pappa och min låtsas mamma var på stranden för jag sprang upp igen efter ett tag och knackade på dörren med de öppnade inte. Men jag sprang ner igen och klockan var någonting med 13 eller något. När jag gick ut till hörnet av hotellet så kom jag på att idag skulle jag inte få någon mat. Så hela den jävla dagen hade jag inge mat. Jag kommer inte ihåg så mycket av den här dagen, för jag gick ut till poolen där uppe igen och somnade och sen vaknade jag av att den där vakten kom och sa på engelska. 'I didn't forget you now' Jag började skratta och sprang ut till korridoren och la mig där istället. Vaknade upp nästa dag av att ett barn skrattade och jag reste på mig fort i panik och familjen kollade jätte konstigt på mig. Jag sprang ner till receptionen och kollade vad klockan är.. den var 10.57 och buffén skulle precis stänga men jag sprang dit i hopp av att få lite mat med tanke på hur jävla hungrig jag var. Jag sprang in och vakten stoppade mig och pekade på klockan. Detta kanske låter lite rolig , men jag satte mig ner på knä och verkligen bönade och bad om att få gå in och äta. Jag tog handen på magen och gjorde cirklar och då förstod han och sa att 'okej, men det får gå fort'
Jag behövde inte ens betala eller något, men han såg nog att jag var en liten ludis eller något. Men han visste att jag tillhörde hotellet, men inte buffén. Efter att jag ätit (jag fick ta med mig maten ut) så gick jag upp till våran hytt och när jag kommer upp ser jag att hytten var öppen.. jag går mot den försiktigt och ser att min låtsas mamma sitter på sängen, hon vinkar till mig att jag ska komma. Hon säger att pappa är där nere och hämtar varmt vatten till Nour och att vi ska åka om en kvart. Taxin skulle komma då. Hon sa åt mig att springa till den svarta väskan och hämta min biljett. Annars fanns det ingen chans att jag skulle få komma hem. Hon sa också at mig att gå ut på gatan så inte pappa ser mig. Jag gick ut på gatan och gick hela vägen bort till en resturant som jag aldrig gått förbi, så jag gick längre än vad jag gått tidigare på den gatan. Sen kom jag ju på att jag skulle passa tiden på en kvart. Jag börjar springa snabbt tillbaka och precis när jag kommer runt hörnet ser jag att min låtsas mamma viknar väldigt ivrigt till mig att skynda mig på och pappa hade inte hunnit sätta sig i bilen än. Och jag börjar skrika att han inte kan lämna mig här och blablabla.. jag skriker iaf. Chauffören går ut ur bilen och börjar skrika tillbaka. Sen skriker han på pappa att han ska sätta 'ungen' i bilen innan han får damp. Men han skriker ' jag tänker inte sätta nån jävla unge i min bil' så skriker chuaffissen 'det är faktiskt min bil, sätt henne bara i bilen, annars byter ni taxi!' pappa kollade på mig, öppnade bil dörren och pekade på sättet. Jag gick försiktigt fram till honom samtidigt som tårarna sprutade och satte mig i bilen.
När vi kom fram till flygplatsen så sa han att jag skulle sätta mig på 'den' bänken så sa han att han skulle komma tillbaka 'strax' innan planet lyfte. De gick egentligen till en anna gate och struntade i mig. Men jag hade ju biljetten och det visste ju inte han! Så jag tog upp biljetten och kollade klockan och gate och precis allt, och så såg jag mitt namn på biljetten och det var tur att det stod mitt namn annars hade jag ju inte kommit på planet. Jag han till planet i sista sekund. Verkligen sprang in i planet. Oturen var att jag hade sittplats bredvid pappa med det märktes tydligen inte att han var min pappa, för det kom fram en flygvärdinna som frågade vem jag åkte med och jag pekade på pappa och drog en djup suck. Hon ryckte på axlarna och gick vidare. Jag ville sova på planet men jag kunde inte. Jag var så glad att jag äntligen var på väg hem, jag var så glad över att jag fortfarande levde, jag var så glad av att veta att det stod folk på arlanda som fortfarnade älskade mig väntade på mig, jag var så glad att det inte var sant.
När vi kom fram till Arlanda så sprang jag ut och tog min väska och sen verkligen kutade jag ut till mamma och alla andra som väntade på mig. Jag var först ut av alla på planet.
Jag kramade om mamma och bar ett leende jag inte fått bära på länge! Jag var så GLAD! När jag kramade mamma, förstod jag vilken lycklig flicka jag är som har min mamma och mina syskon och alla. Jag märkte att jag verkligen ÄLSKADE dom!
Men nu var jag hemma och grät 2 dagar i streck men sen var allting på plats igen. Men jag var hemma!
I know that it's true, but i just can't believe it.
Love <3
