Nu är alla konfirmationer klara, träningarna började idag, imorgon börjar skolan och hade tänkt börja det nya livet. Nu börjar allt! Nu börjar mitt nya liv!
Just nu känns allt som stadigast. Just nu känns allt som bäst. Just nu känns allt så glatt. Just nu känns allt så rätt. Det känns som att inget kan gå fel, allt bara rullar.
Jag vet att jag kommer ha riktigt svåra stunder här framför, det har jag på känn, men jag vet inte när. Men jag börjar bli lite rädd. Med tanke på att allt rullar på så bra just nu. Men jag kan ju inte skjuta fram sorgen på något sätt, den får komma lite som den vill. Annars kommer jag inte klara mig.
Det känns bra att få komma tillbaka till skolan där man har vännerna som älskar en för den man är och finns alltid där när man behöver en. Min klass är bäst på att vara bäst.

Imorgon ska jag på en föreläsing *Stöd i sorg och kris*. Där ska man få ställa frågor, höra lite om hur man kan hanskas med sorgen eller rättare sagt 'bearbeta' sorgen på rätt sätt, och så kan man få prata ut sig lite om det skulle kännas rätt. Jag tror den föresläsningen kan vara bra för mig. Jag känner att jag kan hanskas med sorgen på rätt sätt, det ända som jag stör mig på är att jag hela tiden trackar mig själv med alla tankar om mamma. Man får flashbacks och så.. det är väldigt jobbigt. För jag känner att jag inte kan kontrollera tankarna kring mamma. Det är bara negativa tankar, men det är också jobbiga minnen som jag hela tiden påminner mig själv om. Det kanske är helt normalt men det kan vara helt onormalt också, vad vet jag. Så just nu är de det jag känner att jag behöver hjälp med. Men det kan ju kanske vara ett sätt för mig att arbeta sorgen på, med tanke på att jag blir väldigt ledsen när jag håller på att tracka mig sådär utan kontroll på tankarna. Och då får jag ju gråta ut men jag tycker inte jag ska behöva tracka mig själv med tankar för att kunna bearbeta sorgen. Det är för jobbigt.
Alla är ju olika när det gäller att arbeta med sin egen sorg, man måste hitta sitt eget sätt. Jag vet inte om jag har gjort det riktigt. Det känns inte som det. Det kommer nog bli lättare när mammas gravsten kommer på plats, så jag kan gå till henne och bara prata, och hoppas på att hon kommer som en duva eller som ett blad på mina knän, vad vet jag. Jag saknar henne så.

imorgon vänder vi på sista sidan och börjar det nya kapitlet = nya livet!

Love<3