Hejsan alla ni som saknat att läsa bloggen. Onsdagen var jag helt död.. jag skrev inte pågrund av att jag kände en tomhet som jag inte känt på länge. Jag kände att allt jag bar på, låg på golvet. Jag stirra på allt och inget. Jag kom hem från skolan och däcka i sängen. Väktes av att det var middag. Efter middagen satt jag åter igen och bara stirra. Jag bestämde mig för att gå ut på en promenad i regnet och ta någon nypa luft. När jag kommer tillbaka efter promenaden sitter jag åter igen och stirrar. Jörgen börjar bli orolig och säger åt mig att göra något. Jag tänkte samma sak. Så jag gjorde det enkelt för mig. Jag ställde mig och blandande saft. Det var tillräckligt jobbigt. Satte mig ner med glaset i handen och satt åter igen och stirra. Sedan bestämmer jag mig för att sätta mig framför tv:en. Det är inte normalt för mig. Att sätta mig och kolla på tv är nog det sista jag själv skulle välja att göra. Där satt jag och zappa. Tillslut bestämde jag mig för att gå och sova.

Dagen efter blev som tur var..normal.

Jag har idag spenderat tid med med kära kontakt person. Vi fikade först och sen belv det biofilmen *PUSS* som var väldigt intressant. Den var lite som babel, fast med fler kanter eller vad man ska säga. Men den var bra. Inget dåligt val.
Det var första gången jag träffade min kontakt person som kontakt person. Det var supermysigt! Det kändes som att jag fick vara jag lite mer på något sätt.. svårt att förklara. Det jag kan säga lite enkelt är väl att det var väldigt kul och hur trevligt som helst! Och jag längtar tills nästa gång jag får träffa min kontakt person. Det känns som att vi är lika på vissa sätt och därför stämmer vår kemi. Det känns bara så rätt. Och det är super viktigt. Annars blir det svårt att prata. För att man ska kunna släppa ut allt man bär på så måste man känna att man litar på den personen. Vissa har jätte svårt för att hitta den rätta kuratorn eller kontakt personen eller vad som.. men för andra har det varit lätt att hitta någon riktigt bra. Jag har ju letat som en dåre och har äntligen hittat och jag kan säga att det var verkligen värt det. Det känns så bra nu!

När jag åkte hem från bion.. så åkte jag förbi masten med bussen. Mammas gravplats ligger därinne. Och jag har på något sätt väldigt svårt att inte kolla dit när jag åker eller går förbi. Jag bara längtar tills hennes gravsten sätts på plats så jag kan gå dit och bara sätta mig där när jag känner för det.
Den här promenaden som jag tog i onsdags när jag var så tom... då skulle det varit perfekt att gå till mammas grav och bara sätta mig där och rensa tankarna som snurrar runt i hjärnan på en.. men jag känner att jag inte kan göra det när det inte finns någon sten. På något sätt så ser man henne mer när det finns en gravsten.. eller det markerar mer att det är hon som ligger där. Då känns det mer rätt.

Jag har en saknad som alltid kommer finnas kvar, som aldrig kommer ge sig av.

Love<3