Sist av allt!
Mamma började stirra på mig väldigt allvarligt, typ som att hon fastnat med blicken på mig. Så tillslut skrattade jag till lite och frågade vad det var. Hon kom tillbaka till verkliga livet med ett leende och sa *Du är så söt* Jag svarade *Det är jag inte ensam om* Mamma sken upp som en solstråle. Någon minut senare gjorde hon precis samma sak och jag började flina och frågade åter igen om det är något. Hon svara *Du är så fin och vacker* och jag svarade *Nej, det är du som är* Hon började skratta och gav mig den här blicken *Bullshit* Men då sa jag *Det är faktiskt sant mamma, du kan fråga vem du vill och de kommer ändå hålla med mig* Mamma blev röd i ansiktet och gav sig.
Jag kommer ihåg att Lena gick och hämtade lila syrener som vi lekte med. Jag stoppade blommorna halvt i munnen så det blev som en blom mun.. mamma tyckte det såg rätt roligt ut, så jag underhöll henne lite också. Några minuter senare gick vi upp igen. Jag klädde av henne kläderna eftersom att hon ville inte att någon annan än jag *tog* på henne. Det gick bra. Jag satte henne på sängen och återigen började hon stirra med ett litet leende i ansiktet. Jag tyckte det var så kul att se henne le igen. Hon hade inte gjort det på säker år och dar. Och jag vet inte heller vad det var som fick henne att le, just den här dagen, just då. Men jag är glad att hon log mot mig. Men i alla fall. Lena befann sig någon annanstans på sjukhuset, hon var borta rätt länge. Hon sprang runt och letade efter läkare. Men jag satt på en stol mitt emot mamma som satt på sängen. Hon satt och stirra med sitt lilla leende och jag började skratta återigen och fråga om det var något speciellt, men hon svarade *Du är så underbar Fatima* Jag svarade med ett flin *Det är jag verkligen inte heller ensam om mamma. Det är du som är det! Ingen klår dig!* Mamma blev överlycklig. Nu var det slut på det roliga.. för nu ville hon lägga sig ner. Hon var helt utmattad och trött. Lena kom in bara någon minut senare, då var det dax att åka. Vi sa hejdå och jag och mamma avslutade med att jag pussade henne på kinden och hon drog snabbt tillbaka mig och pussade mig på kinden. Det hade inte heller hänt på år och dar. Det betydde mycket. Jag sa *jag älskar dig* Hon svarade tillbaka med *Jag älskar dig* Och det var det sista jag fick höra innan mamma gick bort. Det var det sista hon någonsin sa till mig i hela våra liv. Det var det bästa sista ordet man kan höra innan det är slut. Hela den dagen betydde otroligt mycket för mig. Jag visste inte då att det skulle vara sista gången jag skulle få träffa henne, åtminstonde vaken och kontaktbar. Så jag är glad att det var just den dagen och ingen annan.. just för att alla andra dagar har hon verkligen lidit och inte sett glad ut på några vilkor eller pratat med mig på det sättet. Jag fattar inte att hon gjorde och sade allt hon sa den dagen. Tänk att hon orkade.
Jag är otroligt glad över att få minnas våran sista dag tillsammans som den bästa! Så gullig som hon var mot mig, alla våra fina kommentarer vi gav till varandra, alla skratt! Hon hade inte skrattat på länge heller.
Det känns som att den dagen var meningen att vara den sista. Även fast jag önskade att jag kunde spendera HELA MITT liv med mamma, vilket jag sa som liten. Jag sa,* när jag flyttar hemifrån så flyttar du med mig. Du blir aldrig av med mig mamma. Om du inte vill förlja med så tänker jag aldrig flytta hem ifrån. * Mamma skrattade när hon bara tänkte den tanken.. med tanke på att jag stod fortfarande fast vid det till hon gick bort.. jag menar.. jag började säga så den jag var 4 år gammal och har alltid stått fast vid det.. för det är precis så jag vill att det ska va. Jag vill/ville bara en sak.Jag ville alltid vara med mamma. Hon är än med mig idag, hon sitter säkert där uppe och kollar ner på mig och följer mitt liv i spår. Hon finns både i tankarna och speciellt i mitt hjärta. Hon har sin lilla lägenhet där inne, det är det jag brukar säga. Eftersom hon precis flyttat in dit på heltid så håller hon säkert på att renovera köket eller något. Det här är mina lustiga tankar! Haha!
Det var min sista men mest underbara dag med min älskade mamma. Ni förstår säker varför jag tyckte den var så underbar. Jag är glad att det blev just den dagen och ingen annan.
Som sagt, älska era mammor där ute fullt ut! De behöver er och ni behöver dom! Man vet aldrig när hjälpen behövs som mest. Och den kanske inte behöver komma om du stått vid hennes sida som mest! Var stolt över din mamma! Du kanske tycker och tjatig och allt vad en mamma kan vara men en dag kommer du fatta varför hon är så underbar. Och du vill inte stå där och tänka att *fan att jag aldrig visade att jag älskade henne*.
Please, take care of your self, and your enemies. You will not regret it!
Love<3
Några fina ord
Ord är inte nog att förklara hur mycket alla gillade henne som person, hur underbart glad hon var jämt. Jag och syskonen är otroligt stolta över att vara hennes barn. Hon var så otroligt stark. Hon kämpade med den där jävla sjukdommen i nästan 4 år. Hon var otroligt envis som levde så länge ändå. Hon kämpade in i det sist med att överleva midsommarafton.. fem timmar efter så var allt över. Hon var en riktig kämpe. Det tror jag de flesta håller med om.
När vi tog farväl för sista gången så ställde jag mig vid fönstret och kollade ut.. jag såg.. en fin himmel med en flock fåglar.. de var lixom tillsammans,alla fåglar. Det kändes som mamma valde rätt dag. Det var en vacker dag. Dagen efter att Michael Jackson dog fast ett år efter.
När jag och Lena satte oss i bilen påväg hem efter att ha tagit farväl och så... den låten som spelades på radion var Michael Jacksons låt Black Or White.. det kändes så typiskt. Jag blev samtidigt lite arg över att bli påmind så fort man lämnat mamma.
Jag hatar att mamma fick lida så himla mycket.. jag funderar på om alla cancer patienter lider så.. jag menar alla får ju olika cancer sorter och olika mediciner och olika biverkningar, så det måste vara väldigt olika från patient till patient. Då måste jag säga att mamma hade sjukt otur. Men jag är så stolt över att min mamma, just för att hon var så stark och envis.. hon lärde andra hur man hanterar en sådan situation och visar att ett litet problem behöver inte vara ett jävla helvete.. utan att man lär sig tillslut att hanskas med små problem.. eller jag har i alla fall lärt mig otroligt mycket om just sådanna saker. Jag tycker att mamma var en sådann som lärde mig otroligt mycket saker, även om hon inte visste eller märkte det själv så är jag jävligt tacksam för allt hon lärt mig. Som sagt.. hon var en riktigt underbar person. Du som nu läser detta inlägg och känner till mamma.. snälla söta rara du, kan inte du lägga in en liten kommentar och beskriva mamma med några fina ord? Det vore otroligt hjälpsamt!
Love<3
26/6-10 04:50
Jag hade åkt till småland med lena och hennes familj. Vi hann vara där i två dagar innan syrran Jenny ringer och säger att det är dax att komma hem, mamma har blivit sämre. Småland är ett ställe man ska åka till om man vill slappna av och bara ta det lugnt. Jag hann precis slappna av riktigt ordentligt tills det var dax att åka till mamma akut. Mamma hade redan legat på sjukhus i två veckor och pratat och vandrat och allt vad hon gjorde. Men nu helt plötsligt så blev hon sämre på bara en natt.
Vi åkte, efter 4 timmar kom vi fram och klockan var runt 18.00. Vi åkte upp till avdelningen, och när vi kommer in så ligger hon i sängen med syrgas och är knappt kontaktbar. Hon kunde få fram några stön.. men annars nickade hon och grimarserade bara. Ibland hände det att hon öppnade ögonen, men jag var osäker på om hon såg, med tanke på att hon stirrade rakt fram. Men samtidigt vet jag att hon såg, det var nog bara så att jag var så rädd och orolig. Det var Mirka(brors flickvän), Janne(bror), Jenny(syster), Lena(syster) och jag i rummet tillsammans med mamma. Timmarna gick och vi satt bara och vaka. Sjuksystrarna gav henne lugnande och smärtstillande varannan timme. Mamma var otroligt orolig.. hon ryckte kramp aktigt till och från.
Tillslut blev klockan så mycket som 23.00 och jag och Lena var de som var kvar längst. De andra åkte tidigare. Vi bestämde oss för att åka hem och sova, och läkarna skulle ringa om det hände något speciellt.
Den natten sov jag mycket oroligt. Ingen ringde på natten så dagen efter åkte vi tidigt till sjukhuset med fina kläder eftersom att det var midsommarafton. Men mamma var fortfarande dålig och knappt kontaktbar.. hon var mer kontakt bar dagen innan. Den här dagen skulle min Gudmor komma (mammas bästa kompis) och min moster Nettan (mammas syster). Alla satt i rummet denna dag igen plus att Gudmor kom dit någon timme och min moster var där rätt länge. Hon var så orolig att hon inte skulle hinna men det gjorde hon. Under den tiden som min moster var där så hade mamma öppna ögon 4 gånger ochrätt länge. Det två sista gångerna som hon tittade så satte jag mig framför henne så att hon såg mig. Den sista gången hon tittade över i huvudtaget så var det sista gången jag kollade henne i ögonen och det visste jag när hon blundade för den gången. Resten av den kvällen så blundade hon. När mammas syster åkte så var det Mirka, Janne, Jenny, Lena och jag som var där. Janne och mirka åkte någon timme senare. Sen var det jag, Jenny och Lena som var kvar och vi fick frågan om vi ville ha en säng över natten så vi kunde vaka över henne. Men vi hade beslut ångest. Vi tre satt som spridda skurar, jag satt som fast klistrad i mammas hand. Jag kunde verkligen inte släppa hennes hand. Jenny satt vid och sov mot garderoben och Lena satt på andra sidan mamma och läste. Efter ett par timmar så började mamma andas väldigt konstigt.. vi ringe dit Janne och Mirka igen. Mamma fick massa sprutor för andningen. Det lät nästan som att hon hade massa skit i halsen, precis som när man är hes. Det blev allt värre. Men jag satt kvar på min plats och höll henne säker i min hand. Janne och Mirka kom och hennes andning blev allt värre. Och klockan blev allt senare. Nu var det ingen idée att åka hem, utan det var bara att vänta och och för min del att skydda henne i min lilla hand. Janne bad om en säng som ställdes längst in i rummet där han sov resten av timmarna.
Efter ett antal timmar så är andningen ännu sämre och det börjar rinna ut vitt skum ur hennes näsa.. hon hade fått lungödem. Vätskan hade samlats i lungorna men kom ut ur näsan. Det var tydligen vanligt. Jag blev skit rädd! Jag höll mamma hårdare nu. Jag fick känslan av att det inte var så lång tid kvar. Hon var helt borta. Hon bara lång där samtidigt som det rann skum ut ur näsan på henne. Det var hemskt! Jag tyckte så synd om henne. Det var ingen annan än mamma som kunde veta om hon hade ont och ändå så proppade läkarna på med sprutor som var smärtstillande och allt vad det var! Vi satt där och torkade näsan på henne varje sekund som gick. Jenny tröttnade och gick ut i från rummet. Hon var riktigt trött. Det var ju natt och midsommaraftonen var förbi. Hon var trött lik oss andra i rummet. Lena tog Jennys plats och torkade. Hon tröttnade och gick ut från rummet och la sig i sofforna som befann sig i matsalen. Det hade slutat rinna, men det var som en tjock hinna som låg i näsan. Nu satt jag där ensam och höll henne i handen. Janne och Mirka låg i sängen i hörnet. Janne sov men Mirka var vaken. Jag satt där och önskade att allt var som för fast bättre. Jag önskade att mamma var frisk och att vi hade kul tillsammans men nu satt jag där och kollade på när mamma var på väg någon annanstans i världen..Himlen. Men inte riktigt än. Timmarna gick hon käpmpade med andningen. Tillslut blev jag orolig över mina systrar som befann sig någon annanstans på sjukhuset och sov så jag bestämde mig för att hämta dom så jag slapp sitta ensam för jag var så otroligt rädd. Jag sa till mamma..*Jag kommer snart, jag ska bara leta efter syskonen sen kommer jag tillbaka. Men gå ingenstans, jag kommer tillbaka så fort jag kan. Lova!* När jag släppte hennes hand för att gå ut och leta efter syskonen så fick jag ångest över att lämna henne. Jag fick ångest över att släppa hennes hand. Jag gick ut till matsalen och såg Lena ligga där. Hon vaknade och tvingade mig att sova.Vi hade varit vakna i mer än ett dygn och jag var den enda som inte hade sovit. Lena sa att jag var tvungen att räta ut ryggen i alla fall. Jag tänkte att det skulle gå fort, jag menar, räta lite på ryggen för att sedan gå tillbaka till mamma. Men jag sa till Lena att jag fick ångest över att lämna henne. Men hon sa att jag skulle få det gjort. Så jag la mig i soffan som låg näst till hennes och rätade lite på ryggen och kände att jag hade sträckt hela höger sida för att jag suttit på samma plats och lutat mig över sängen när jag hållt i mammas hand. Men det var skönt att få räta på ryggen. Efter knappt en minut så slocknade jag. Jag somnade som en stock! Efter bara 20 minuter springer Mirka runt på avdelningen och skriker att det är dax! Jag vaknade och Lena vaknade och Jenny vaknade och Janne vaknade och jag, Jenny och Lena sprang till rummet fort som 17. Jag kom in sist i rummet och var i chock tillstånd. Allt gick så fort. Jenny såg att hon öppnade ögonen för sista gången. Och jag hann precis se hennes sista andetag. Klockan blev då 04.50 precis.
Efter att hon lämnat oss var allt obeskrivligt. Inget var verkligt. Tårar hade sprutat hela dagen, men när hon gick bort så började jag hypeventilera. Tårar fanns det gott om i var och varannans ögon. Jag hade fortfarande inte släppt hennes hand. Jag blev arg och skrek *Jag sa ju att hon skulle gå bort bara för att jag släppte hennes hand* Det var inte meningen att ens skrika det men allt var bara så konstigt och allt gick så jävla fort. Efter några minuter gick alla ut i matsalen förutom Lena som började städa och jag som satt kvar och höll i handen. Den gick inte att släppa. Efter en timme bad Lena mig att gå ut och släppa taget. Jag gjorde som hon sa att och vi gick ut i matsalen. Mamma var fortfarande varm efter den timmen som jag satt och höll henne innan vi gick. Helt otroligt. Man blir ju kall olika fort, men jag tycker ändå att två timmar efter så borde hon ha blivit kall. Men det blev samma sak där.. när jag släppte handen och gick ut därfrån, då blev hon kall.
Sjuksystrarna tvättade henne och la upp henne på sängen igen för att vi skulle ta ett sista farväl. Hon var otroligt vacker när hon låg där. I normala fall så brukar man inte tycka att lik är vackra men min mamma var vacker! Precis som hon alltid varit. Vi tog farväl och åkte från sjukhuset rätt fort. Jag såg till att se på mamma ordentligt innan vi gick, med tanke på att.. det var verkligen sista gången jag skulle få se hennes vackra ansikte igen.
I bilen påväg hem runt 8.00 på morgonen kändes allt så konstigt. Men nu vet jag att hon mår bra. Så länge jag påminner mig själv om att hon mår bra så blir jag glad. Jag sa till mamma många gånger under alla timmar..*Oroa dig inte för mig mamma, jag mår bra så länge du mår bra. Det vet du. Vi delar ju allt* Jag vet att mamma hörde det! Därför ska jag hålla det jag sa.. Jag kanske inte mår så bra som mamma gör nu, men jag mår så pass bra att jag orkar med livet. Jag mår så pass bra att jag orkar må så pass bra som mamma vill att jag ska må!
Det finns inget bättre än att veta att mamma mår bra nu och slipper lida.
Snälla, ta hand om era mammor där ute! De behöver er och ni behöver dom! Ta vara på er tid med dom, använd er tid till dom, det är något ni aldrig kommer ångra. Varför.. jo, det tänker jag förklara i morgon!
Love<3
Vila I Frid <3
Mamma.. Du blev en fin ängel. Ta hand om dig nu! Som jag sa, jag mår bra om du mår bra. Se mina tårar som kärlek till dig. Det blir en hel del kärlek. Vill bara att du ska veta att jag älskar dig över allt annat på denna jord även fast att du inte är med mig just nu, även fast att jag vet att du vakar över mig hela tiden och följer mina fotspår i livet. Glöm aldrig att jag älskar dig! Du är vacker och underbar! Ditt är mitt, mitt är ditt!
26/6-10 04:50
Love<3
Blandade tankar
Har ju varit i göteborg i 4 dagar och kom hem igår. Har inte bloggat på 4 dagar som ni kanske ser.. men jag har skrivit i mina anteckningar på mobilen, så jag kan helt enkelt bara skriva av. Det blir inte så mycket om vad jag har gjort i göteborg, utan bara massa tankar och tillbaka blickar.
Tankar från 17/6 till 20/6
När jag ser tillbaka på när mamma blev sjuk så känns det som att jag var så liten men egentligen så var jag lika gammal nu som då. Jag var alltså inte så liten då, men tillräcklig för att fatta situationen kan jag lova. Det var bara i slutet av Augusti som mamma blev sjuk.. Det är snart ett år sedan, okej det var rätt lång tid sedan men det har gått så otroligt fort. Så mycket saker som man har fått gå igenom och så mycket nya saker som man lärt sig från dag till dag. Det är helt sjukt! Jag har nu insett att jag har fått flyttat runt som en galning. Allt började hemma hos brorsan sedan hos kompisar var och varannan vecka lite här och där, sedan blev det syrrorna som jag fått pendla mellan under denna tid! Usch! Hatar att flytta är allt jag har att säga!! Det är inget fel på syskonen utan bara att få flytta hela tiden! Men som sagt, varje dag är ett nytt äventyr. Varje dag är en ny dag.
När jag stod i kön till JukeBox andra dagen i göteborg så stod jag och höll på med det fina halsandet som jag fått av mamma. Varje gång som jag vidrör halsbandet så tänker jag på mamma, men denna gång blev det annorlunda. Denna gång så svepte hennes lukt förbi mig. Det kändes som att hon var där med mig. Jag fick gråten i halsen men den fick inte brista så jag knep igen. Det blev lite otäckt och läskigt med tanke på att hon är flera mil ifrån mig. Men samtidigt så kändes det lite speciellt, det kändes som att hon var med mig, där. Hon kommer alltid att vara med mig i alla lägen. Hon finns ju i mitt hjärta och hon kommer alltid att vara där. Hennes plats kan aldrig utbytas på några vilkor. Men just när lukten kommer vid den stunden så blir det lite extra.
Nu sitter man i husbilen påväg hem igen. Jag sitter med hörlurarna i öronen och stirrar ut genom fönstret och tänker på alla där ute i världen. Samtidigt som jag sitter i en husbil och lyssnar på musik så är det någon som sitter på ett flyplan påväg till italien samtidigt som någon annan står på jobbet och bakar tårtor i full fart samtidigt som någon annan är i afrika och letar mat samtidigt som någon annan är någon annanstans och handlar mjölk samtidigt som någon annan unge hoppar i vattenpölar samtidigt som någon annan sitter på akuten och vill ha hjälp med sitt brytna ben samtidigt som någon annan sitter och käkar glass och har det bra, och helt plötsligt så kom jag och tänka på mamma! Som ligger på ett sjukhus och har så mycket cancer att det inte gå att rädda henne. Det där barnet i afrika är det inte mindre synd om, han är lika dödlig. Han behöver också hjälp. Likt alla andra ute i världen som behöver hjälp något eller annat sätt. Det finns många här ute i världen som behöver hjälp utan att vi tänker på det. Samtidigt som några läkare försöker rädda liv så står man någon annanstans ute i världen och käkar glass av glatta livet! Man kanske inte kan hjälpa så mycket, men en tanke, EN enda tanke är ett tecken på att man faktiskt bryr sig. Jag skyller inte på någon som inte tänker på andra. Men tänk nu själv och ställ dig frågan..Hur ofta tänker du på alla andra ute i världen?
När man tillexempel köper en Coca-Cola så brukar jag oftast tänka på det där barnet i afrika som inte vet hur en Cola ser ut, som inte vet hur Cola smakar, som inte vet hur en Cola flaska ser ut, som inte ens vet vad Cola är! En sådan liten grej är så stor för vissa andra. Jag skulle kunna döda mig själv för att alla andra ute i världen ska få det så bra som möjligt, och de som redan har det bra, lite bättre. Samtidigt som jag önskar att jag inte ska behöva göra något för att alla andra ska få det så bra som möjligt. En annan önskan jag har är att jag kunde hitta ett botemedel som kunde bota alla cancer sorter som finns, på bara ett knäpp.
Allt skulle bli så lätt och så lyckligt då!
Love<3
Ångest tankar
Igår var vi hos mamma. Vi fick även prata lite med läkaren som sa att dem ska göra en vårdplan för mamma innan hon får åka hem eftersom att hon inte kan ta sina mediciner rätt plus att hon behöver övervakning hela tiden enligt mig. För man ser på henne att hon kan inte ta sig fram själv. Hon kan inte flytta sig från stol till soffa, från soffa till säng själv, hon fixar det bara inte. Om hon ska göra det själv så blir det säkert som vanligt, att hon ramlar. Hellre att hon får heltidsövervakning även fast att hon inte vill det än att hon ska envisas med att klara sig själv och tillslit så ligger hon där på golvet helt hjälplös. Jag tänker inte riskera mamma det. Jag önskar jag kunde hjälpa mamma men jag ska inte göra det, för då vet vi hur det slutar plus att jag gilalr inte att se att mamma lider så mycket som hon gör. Varje gång vi besöker henne så får jag klumpen i halsen. Mamma vill ändå bara att det är jag som ska hjälpa till när hon vill ha hjälp. Hon vill inte ha den från varken syskonen eller sjuksystrarna på sjukhuset. Alltid jag. Det är bra att hon litar på mig och så men jag ska egentligen inte göra sånt. Jag tänker inte låta det bli dem sista minnerna med mamma. Jag vill att det ska vara bra minnen. Inte att det sista minnet ska vara att jag hjälper min väldigt sjuka mamma att sätta på sig byxorna. Visst jag skulle kunna hjälpa henne med allt om jag orkade. Jag gör verkligen allt för mamma, men i den här situationen så funkar det inte.
Ska åka till Grönan nu och sedan åker jag hem till syrran Jenny ikväll för vi åker till Göteborg imorgon. Vet ej när jag bloggar nästa gång. Men vi hörs! Pussen på er. Ha det bäst!
Love<3
Bästa stället för tillfället
Jag är så ledsen och förvirrad och arg just nu så jag har inga ord som kommer fram. Har inte gråtit på ett tag heller. Det känns som att jag håller tillbaka.
Imorgon ska vi hälsa på mamma igen och då får jag väl skriva imorgon hur det kändes och allt. Just nu blir jag så ledsen när jag ser hur dåligt mamma mår. Men vi får tänka positivt med att mamma har det bättre där än hemma just nu.
Love<3
Få dar
Vi åkte rätt snabbt därifrån vidare till landet. Kom hem vid 15 och åkte vidare på bio. I bilen påväg till biografen i heron city, får vi ett samtal av våran kära syster Jenny som säger att mamma inte svarar när man ringer osv.. Jenny åkte iaf dit och kollade upp mamma, hon var oskadd och allt precis som senast men hon hade ont och hade noll koll. Jenny bestämde att det var dax att åka in med mamma. Så hon hamnade på Haninge närsjukhus. Vi åkte dit efter bion direkt, det blev rätt sent men när vi väl var där så sov hon iaf.. Jag gick in och hälsade och lite sådant.. Vi åkte rätt snabbt därifrån också med tanke på att hon sov. Vi ska dit imorgon också. Innan vi åker och hälsar på mamma så ska jag sjunga mammas låt i kyrkan på en gudstjänst. Kanske blir lite tufft nu när hon ligger inne.
Tänkte berätta en känsla som jag fick igår. Jag visste att det inte var alls långt kvar innan mamma skulle läggas in. Lena sa också hela tiden att det dröjer inte länge innan hon läggs in men hon snackade veckor, jag snackade någon dag, men det gick inte hon alls med på utan hon var helt säker på att det skulle ta någon vecka. Men jag hade alltså rätt, det tog fan bara en dag och det är ju inte alls kul! Man önskade ju att det handlade om de där veckorna som syrran Lena snackade om men nej..
Jag hatar sjukhus! Jag hatar cancer! Jag hatar mediciner! Asså jag är så jävla arg! Jag tänker inte bryta ihop. Jag har varit så jävla nere idag och kommer säkert vara de dem senaste dagarna.Jag vill inte veta hur det kommer sluta även fast jag vet hur det kommer sluta men jag vet bara inte när. Men nu när hon åkt in igen och lär blir sista gången så får man ju fan panik! Vill inte att det ska vara sant, vill bara att det ska vara en dröm!
Love<3
En som förstår
Jag har en liten god nyhet. Jag sjöng på nyboda skola och en tjej sökte upp mig senare och behövde prata med mig. Jag har träffat henne en gång när jag gick i 4:an. Vi känner lixom inte varandra men hon känner min kompis Jasmine så hon ringde till Jasmine och frågade efter mig och hon hittade mig efter en stund. Hon berättade att hon verkligen behövde prata med mig. Hon har hört om att mamma har cancer och att det inte går att rädda henne längre, hon berättade att hennes pappa gick bort i januari i år i cancer. Hon erbjöd sig att svara på alla frågor som hon aldrig kunde fråga någon. Eftersom att hon har gått igenom det redan så vet ju hon vad det handlar om och hon vet vad hennes frågor har för svar idag. Hon berättade också vad hon fick uppleva för känslor, hon berättade otroligt bra saker som jag alltid har velat veta. Jag fick ställa frågor om jag ville, vilket jag gjorde. Jag ställde jätte många frågor och bad till och med om ursäkt just för att jag frågade henne en massa men hon sa att det är helt ok, det var därför hon hade kommit till mig, just för att hon vet hur jävla mycket frågor man har. Sen kanske hon inte kan svara på alla men det kan ju vara skönt att bara få fråga, speciellt någon som vet vad man går igenom istället för att fråga någon som inte äger någon erfarenhet eller har någon koll alls utan bara står där och håller med. Det är sjukt skönt att ha någon att äntligen prata med som fattar. Okej visst, alla kanske fattar men inte lika bra som en som själv som har gått/går igenom samma sak.
Jag är så tacksam över att hon tog tag i mig och har besvarat de flesta frågor. Alltid när någon frågar om man har några frågor angående sjukdomen från någon läkare, så dyker det aldrig upp någon fråga, man blir helt black. Och nu när hon frågade ifall om jag hade frågor så dök det upp tusentals frågor och jag verkligen bombade henne men det lättade otrligt mycket. De flesta frågor är besvarade och många stenar har lättat från hjärtat. Men det värsta är inte över.
Love<3
Skolavslutning
Ska göra otroligt mycket i sommar men ska försöka blogga så mycket jag kan men jag säger till innan jag åker och berättar när jag kommer tillbaka osv..
Ska bland annat till =
Grönan
Liseberg
Småland
Falun
Åland
Jag håller mig hemma här i sverige i alla fall! =)
Jag ska försöka hålla mig upptaderad! =)
Love<3
Olika lösningar
Man kan börja skära sig, man kan börja dricka, man kan börja röka, man kan börja med att sluta äta, man kan börja sova för mycket, man kan börja shoppa loss, man kan börja träna som ett freak, man kan göra så sjukt otroligt konstiga saker för att arbeta bort sorg och sådant. Jag kan erkänna att jag äter inte så mycket men det är pågrund utav marocko resan. Och sen shoppade jag loss ett tag men insåg att man blev en aning fattigare och en aning snabbare. Och då upptäckte jag att man kan ju träna bort ilska. Det har jag gjort i 2 år snart och känner att det är bästa sättet plus att man vinner en hel del på det. Det är därför jag tycker så synd om de som väljer sprit och droger. Visst det kanske söver ner sorg och ilska men senare så drabbas man lik förbannat på ett annat sätt och då ångrar man det då. Kroppen mår inte bra av sprit och droger. Men däremot att jogga bort sin ilska som funkar precis lika bra plus att man vinner en hel del på det, och de är ett sjukt bra sätt att ta bort ilska och andra störande känslor för en stund iaf. Jag fick lust att jogga idag. Så jag åkte ner till alby och sprang 2kmx3=6km. Det var super skönt. Samtidigt som man fått bort sina störande känslor så pkte jag ändå därifrån med ett smile på läpparna och men en tanke som beskrev att jag varit duktig som tränat. Det man vinner är ju en bra hälsa!
Tänkte bara förmedla med att ni som sitter och läser detta som har det jobbigt hemma både fysiskt och psykhist ska ta åt sig och lära sig följderna. Sitt inte och gör massa hål i armarna för det blir bara fula märken som du senare kommer att skämmas för, börja inte dricka för då väljer du fel väg genom att göra en större chans till att du själv blir alkholist, börja inte röka för du gör illa både dig själv och alla andra i din omgivning, sluta inte äta för det mår inte din kropp bra utav. Som ni märker så är träna det bästa sättet. Kan vara ett tips!
Men du som läser detta kanske gör något annat för att må bra! dela gärna med dig då, en liten kommentar vore inte så dumt.
Love<3
Förlåt..?
Jag vet inte varför man gör så men jag tror att det är väldigt vanligt när ens mamma ska gå bort, man förlåter sin barndom. Det känns samtidigt så fel, för det känns som att jag måste få det sagt samtidigt som man inte vill säga något för man vet inte hur hon kommer svara. Antingen kommer hon tycka att jag är helt dum i huvudet som förlåter för allt eller så kommer hon bara hålla med.. Men om hon kommer tycka att jag är knäpp så gör det inget för att jag måste få det sagt, annars så känns det bara så fel.
Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med detta inlägget men då vet ni ju vad jag tänker och gör och vad det är för nya känslor som jag får testa på.
En annan känsla som är ny, jag få visioner om hur det kommer se ut utan mamma på jorden hela tiden. Det är också rätt jobbigt eftersom att jag inte direkt bråttom med att mamma ska gå bort utan jag vill att hon ska stanna så länge som möjligt men ändå så får jag visioner hela tiden om mammas död och hur det kommer se ut efter, det är svin jobbigt! Vi får se vart det kommer att leda.
Jag fick nyss reda på att mamma ska åka in till huddinge på måndag för en lungröntgen och ett läkarbesök. Jag hatar läkar besök, sen vi fick det dåliga beskedet senast. Jag fick höra någon gång att man jämt ska förvänta sig det värsta för att när man väl får höra beskedet så kanske det inte är lika dåligt som man förväntat sig och då blir man lättad och glad istället men jag tänker sluta tänka så, för det blir ju fan bara värre än det jag föreställt mig...
Blir så jävla arg på Cancer!!!! Man får vara arg! (ibland)
Det får inte vara slut än!
Love<3
