Början av Spanien
HAN HADE INTE ORKEN
Vi kom fram på kvällen väldigt sent och vi bokade in på hotellet. Och vi gick upp och la oss i de sköna sängarna. Första gången jag fick sova i en riktigt sköööön säng på en jävla månad men det ar också den sista också på iaf fyra dagar.
Pappa var väldigt sur och grinig den dagen och kvällen så han slog inte mig eller knappt pratade med som resulterade att han inte skällde på mig om något. Så den dagen var väldigt lugn när det gällde honom.
Men dagen efter så fick jag gå ner till repetitionen och hämta vatten till min lillesyrras välling. Men först vägrade jag eftersom att jag var feg... men han tvingade ner mig och klockan var lixom 7 på morgonen... sen när jag kom upp så sa han att det var frukost klockan 9 så jag satt på rummet och hann läsa ut min pocket bok. Sen blev klockan 9 och jag frågade pappa om vi skulle gå ner för jag var så jävla hungrig..(ursäkta språket, men jag var riktigt hungrig) Men han sa..' ja, vi ska gå ner nu. '
Så jag reste på mig men han stoppade mig och sa..' men inte du, du tillhör inte familjen, och jag har bara köpt familjekort och du tillhör den inte.' Då sa jag..'Vadå, du är ju min pappa, det klart jag tillhör familjen, och nour är ju min lillesyster.' Han svarade..' ja, men nour är min dotter och tillhör familjen och du är bara min kompis...sa han och gjorde kaninöron på kompis... han menade att det var så för tillfället i spanien, men det har ingen betydelse tycker jag, för jag har aldrig känt mig så jävla ensam på ett annat sätt. För nu var pappa inte min pappa, så enligt honom var jag med min kompis och mamma var inte ens i närheten. Men det där med kompis hade ju pappa kallat mig förut där på resturangen i Marocko som ni kanske läst i ett annat inlägg i marocko men då erkännde han tillslut att jag var hans dotter. Men nu var ingen släkting i närheten utan nu var jag på ett hotel rum helt själv, men det gjorde inte så mycket. Men maten som jag hade längtat efter skulle jag ju inte få! Jag satte mig på sängen och bara stirrade i spegeln. Efter 40 minuter eller något kommer det upp och säger att det ska gå till stranden och jag fick inte följa med utan jag fick gå vart fan jag ville sa han. Men jag gick ut till polen som var inne på hotellet men jag hade glömt mina badkläder hos Nadja men jag vågade inte erkänna det för pappa för då skulle han antagligen slå mig, men han skällde ut mig för att jag inte bada och då bestämde han sig för att jag hade mens och jag höll bara med för att inte på skäll.. men jag hade ju inte mens egnetligen men det var ändå min räddning..
Jag satt där ute i 3 timmar och sen bestämde jag mig för att gå ut till stranden och leta. Stranden låg precis runt hörnet och typ 50 meter fram. Jag gick och letade på stranden i 25 minuter, sedan hittade jag dom och typ svimmade nästan av värme slag.. jag föll ihop i en av deras sol stolar. Jag fick skäll för att jag inte fick vistas i deras omkrets bara för att jag inte tillhörde familjen. Men jag bad bara om mat, det var ju därför jag gick ut och letade i hela 25 minuter plus att jag väntat på dem i 3 timmar, men så jag fick mina 20 euro som han tydligen hade tagit och gav mig dom och sa stick och gör vad fan du vill för pengarna du får skaffa din egna mat. Jag fattade ingenting.. Lixom, vadå, hade han sl'ngt ut mig eller vadå.. jag fattade ingenting. Jag var så chockad så jag reste inte på mig men efter bara någon sekund så tar han tag i min arm och puttar bort mig, och jag springer iväg till hotellet. Och när jag är utanför kommer jag på att han har tagit nycklarna så att jag inte ska kunna komma in.. och då vart jag arg på mig själv för att hans jävla planer alltid är så jävla snittsiga. Så jag vände om och tänkte gå till dom igen.. men så tänkte jag att då kommer han bli arg för att jag tjatar om mat hela tiden så jag tog ett varv i stan... men det var bara en lång gata.. Jag gick i ungefär en timme och då gick jag tillbaka till stranden men det tog lite tid att hitta igen men då när jag kom fram så satt de inte där, men det låg en fisk resturant precis bredvid och där satt de.. precis utanför, på perrongen typ, så jag såg de väldigt tydligt. Och åter igen gick jag upp och bara ramla ner i stolen av trötthet. Och jag fick skäll igen för att jag kom tillbaka. Och då bad jag igen om att få mat och då började han släga räkor på mig men de ramlade ner på golvet, och han kastade så mycket att jag var tvungen att resa på mig och gå därifrån. Ni vet väl hur det är att få mycket bollar eller kottar på sig eller iaf mycket på sig av någonting, man börjar ju backa och skydda sig. Precis så var det nu så jag backade och skyddade mig från de där räkorna som attakerade mig.... Så då gick jag därifrån ännu en gång utan mat. Efter en halvtimme hamnade jag i en mc donalds kö och köpte mat. Klockan var 17.30 då... om jag inte minns fel, men jag är väldigt säker. Jag fick min mat och gick in på hotellet och satte mig och åt vid receptionen. När jag var klar, gick jag ut vid polen och jag somnade där. Nästa dag när jag vaknade så var det låst in ifrån så jag kom inte ut. Jag satt i två timmar sen kom det en vakt och frågade vad jag gjorde där inne när det var låst.. jag sa att ni hade glömt mig där från gårdagen och han började garva lite försiktigt. Men jag gick på en gång mot våran hytt och knackade på men de var inte där.. efter bara några få minuter kliver de ur hissen och börjar gå mot våran hytt och utan att äns kolla på mig så öpnnar de dörren och jag försöker springa in men pappa tar tag i mig och knuffar ut mig igen. Och då frågar jag ' vart har ni varit?!' 'vi har ätit frukost' svarar han och stänger dörren mitt framför näsan på mig. Då gick jag ut och fönstershoppade. Jag hade 15 euro kvar. Och jag hade lovat mig själv att handla en present till mamma och jag började fundera på att skita i det för att kunna överleva och få mat. Jag gick och tänkte i hela 5 timmar för jag skulle se hur hungrig jag kunde bli och om jag skulle klara en dag utan mat men jag märkte att ja inte gjorde det. Men klockan 6 gick jag till burger king den här gången, för det var för lång kö i mc donalds. Jag fick min mat och gick och satte mig på marken där ute. För jag ville inte sitta där inne ifall om det skulle komma någon som skulle skälla på mig, jag var hela tiden rädd för att alla skulle slå mig eller skälla på mig.. jag var vekligen rädd. Men jag satt iaf där ute som en liten ludis. Efter att jag ätit satt jag på min plats och solade i 45 minuter. Haha det såg nog väldigt konstigt ut men nu vet jag hur ludisarna har det. Man har ju ingenstans att ta vägen. Jag vart bara allt smutsigare och smutsigare på det här två dagarna. Så efter de 45 minutrarna som jag solat klart bestämde jag mig för att gå och handla den här presenten till mamma för jag trodde att hon skulle bli så ledsen annars. Och jag vart så mätt för stunden och lurade mig själv att det skulle hålla tills vi åkte hem vilket var om 2 dagar. Men jag reste på mitt smutsiga arsle och pallrade iväg till en konstnär som sprejjade tavlor som var såååå fiiiina! Jag köpte två tavlor. Jag hade 10 euro kvar och en tavla kostade 5 euro, och till en början tänkte jag bara köpa en ifall om jag skulle bli akut hungrig så skulle jag ju ha 5 euro kvar men jag bestämde mig för att köpa båda tavlorna så jag vart super duper fattig. Jag hade inte ett enda öre. Men jag var nöjd med köpet och visste att mamma skulle bli glad och det var bara det jag ville. Jag blir glad när mamma är glad. Nu blev det så att mammas kom före min överlevnad. Helt sjukt att jag gjorde så men jag var stolt över att jag skulle ge en present till mamma precis som jag lovat. Och man håller ju vad man lovat. Sedan vart klockan väldigt sent. Så jag sprang upp till hytten och knackade på men de ville inte öppna. Jag hörde att nour grinade för att hon inte ville sova och då förstod jag ju att de var där inne men de vägrade öppna. Och då förstod jag att jag skulle få sova ute men sen kom jag på att jag kan gömma mig där inne vid polen och lägga mig i en sol stol. Så jag sprang ner och när jag kom fram så var det låst! Jag vart väldigt besviken och gick sakta upp igen och det slutade med att jag somnade precis utanför hytten i korridoren. Precis som en ludis igen.
You come first, the other comes next.
Love<3
Tredje slutet av Marocko
NÄRA DÖDEN
Denna dagen kunde vara min sista dag på jorden. De sista timmarna och minuterna och sekunderna innan min nära död var en bra början på dagen och halva kvällen. Jag hade verkligen haft skit kul den dagen.
Halva gänget av alla kusiner skulle gå ut på middag, fast jag visste inte att vi skulle äta middag, bara att vi skulle umgås, så jag blev jätte glad när jag fick höra att vi skulle ut på resturant.
Jag kommer ihåg att jag gick in på pappas och min låtsas mammas rum för min resväska stod där och jag var ju tvungen att klä mig fint eftersom att det var middag och så, vi skulle ju åka om 2 dagar eller något sådant. Så jag gick in och fick skäll, men jag fick hämta det jag skulle ha snabbt. Och jag kommer ihåg att jag hade verkligen problem. Mina lila jeans som jag hade köpt typ någon vecka innan vi åkte till marocko hade jag på mig första dagen i marocko sen la jag bara undan dem. Och jag tänkte ' skit, vad länge sedan jag använde de, det kan ju vara fint till ikväll.' Men när jag satte på mig dem, så var för tok förstora. Och jag vart jätte orolig. Jag visste att jag hade gått ner en aning i vikt men inte så mycket att kläderna inte passade. Pappa tvingade mig att ha dom och en tjocktröja! Men jag orkade inte mer smällar så jag gick bara och gjorde precis som han sa. Sedan efter någon halvtimme ungefär så samlades alla där nere. Och vi var väl typ 30 pers. Vi började vandringen. Och vi började komma ut mot allt mer sand och öken, och jag vart lite orolig, det var så konstig väg för att komma till en resturant. Men så kom vi till en uteplats med massa bord och stolar och i ett annat hörn stod dom och stekte fisk, jag kommer inte ihåg vad den fisken heter, men den fisken är så typisk marocko. Men vi satte oss ner och väntade på fisken.. Vi hade typ satt ihop 6 bord eller något för att alla skulle få plats. Vi åt och åt i ungefär 3 timmarn medans barnen sprang runt och lekte med RÅTTOR! Helt sjukt, och det var KACKERLACKOR också! på någon sida av oss hade vi en sjö. Så det var väl kanske inte så konstigt att det fanns massa djur och kryp där. Men det kändes konstigt. Efter ungefär 3 timmar så vandrar vi tillbaka. Jag och några till kusiner går och sjunger och har verkligen jätte kul. Sedan när vi kommer in till början av stan igen där det fortfarande är väldigt mycket grus och sjukt vassa stenar och allt som finns i öken... , så samlas alla precis vid gatan. Efter en kvart så ska alla säga hej då men jag och kusinerna ville fortsätta den roliga kvällen genom att vi skulle sova hos Nadja och fortsätta den trevliga kvällen. Så jag gick fram till pappa och frågade och jag hade faktiskt ingen aning om vad han skulle göra eller säga eftersom att han var full. Men jag chansade...
'Pappa, får jag sova över hos Nadja med de andra?'
'Vadå! ikväll!?'
'Ja...'
'Fan, är du dum i huvudet eller? du ska packa, vi åker om 2 dagar och då ska du vara klar.'
'Men jag har ju inget att packa, och jag får ju ändå inte tag på min resväska bara för att ni har låst in den på erat rum.'
Alla andra omkring hörde de och stirrade ut mig och pappa, och då vart pappa arg för att han kände sig avslöjad. Så han körde med det där fingret igen. Och nu var jag ju van så jag kunde ju repliken utantill. Men jag ställde mig bara raklång och kollade ner i marken och korsade armarna. Och jag vara beredd på att han skulle smälla till mig eller något, jag kollade ju ner för att jag hatade det där fingret mitt framför nosen på mig. Men han sa..
'Jag är din pappa, och du ska respektera mig och göra som jag säger'
När han låg i mitten på den meningen så kollade jag upp på honom och han tog tag i min tröja som om han skulle lyfta upp mig. Det var ett sådant grepp när händerna tar tag i tröjan precis snett nedanför halsen precis ovanför tuttarna. (hoppas ni förstår)
Han tog greppet på mig och jag vart så jävla rädd! Och jag hörde att alla andra som tidigare stod och snacka tystnade och då vart jag mer rädd för att alla såg. Men han hade ju aldrig tagit grepp om mig så jag visste ju inte vad han skulle göra med mig. Men helt plötsligt börjar han gå mot mig så jag måste ju bara börja backa eftersom att han håller i mig. Jag sneglade över axeln för att se till att det inte står något ivägen så att jag ramlar. Men jag såg en riktigt vass sten, det såg precis ut som sådanna där trekantiga byggnader som finns i egypten fast en aning mindre storlek. Men den stenen var typ lika hög som min höft och smalare och väldigt vass.
Så när jag såg att han var på väg mot den med mig så stannar jag men jag var för seg. Jag var bara en halv meter ifrån stenen men han börjar trycka ner mig mot stenen, som tur var, så är jag väldigt vig i ryggen så jag var helt enkelt påväg ner i brygga. Men om jag inte var vig så hade jag ju ramlat och fått stenen genom ryggen och ut genom magen men det var inte det som räddade mig.. Medans han gick mot mig och allt var det var så har han skrikit en massa saker som jag inte kommer ihåg. Bara några meningar men eftersom att jag var så inne på att inte ramla och skada mig så brydde jag mig inte om honom. Men nu när jag låg där över stenen så började jag lyssna på vad han sa. Efter bara två meningar så känner jag den riktigt vassa stenen i ryggen så jag ryggade tillbaka mot honom men han tryckte tillbaka mig. Det började komma tårar och jag fick en mening i hjärnan som bara upprepades hela tiden *nu dör jag* Det han skrek var.. ' Du tillhör inte mig. Jag gjorde dig bara för att få stanna i sverige. Jag hatar dig. Jag vill inte ha något med dig att göra, du är konstig och nu ska du dö. Du borde inte finnas. Du har ingen anledning till att få leva.' Allt sådant skrek han om och om igen. Jag kände hur stenen gled in i skinnet.
Jag har hört att, innan man precis 'dör' typ hotas till död eller något, så kissar man på sig. Men jag har aldrog trott på det för jag förstod inte att kroppen skulle hinna reagera på död med att kissa. Men det är sant!
Jag kände iaf hur stenen gled in i skinnet på mig och helt plötsligt känner jag hur varm jag blir men jag tänkte inte på det, det var så mycket på en gång så man slutade typ att tänka. Till min räddning så kommer min farbror som bor i sverige, fram och tar tag i pappa i ryggen och sliter bort honom och tar tag i mig och slänger bort mig från pappa mot folksamlingen men de flyttar på sig så jag rullar ut på gatan men skyndar mig att resa på mig när jag ser en bil i världens fart åka mot mig, jag springer in i min fasters rygg och hon tjoar till. Min farbror står och bråkar och bara skriker men inga slag. Det börjar skrika på arabiska men sedan går de över till svenska och jag hör hela deras konversation...
'Men vad fan! jag hade ju värsta chansen att få som vi vill och du sabbar den, ni var ju med på det!!'
'Det är mycket lättare att säga att man vill se Fatima död en att se på hennes död'
Men kolla bort då! Jag ska döda henne! Hon ska dö! Hon ska inte leva!'
Han hoppar på min fabror och ger mig en mördar blick. Men de slutar prata. Jag började grina när jag såg att jag hade pissat på mig och insåg att hela min släkt vill se mig död. Vart fan ska jag sova, är det första som kommer upp i mitt huvud. Men efter 5 minuter har alla lugnat ner sig men det är ingen som ser på mig eller tröstar mig när jag står där och är helt förstörd, jag trodde att han bara sa att alla var med på det men det var sanningen, det förstod jag när dem helt plötsligt förvandlades till att behandla mig som skit. Då var det ju inte så konstigt att ingen fångade mig när min fabror råkade slänga ut mig på vägen vilket inte var med flit eftersom att han säkert räknade med att någon annan i släkten skulle fånga mig men de flyttade på sig!
Jag gick mot stranden helt själv bara sådär och sket i om pappa skulle bli arg eller någon annan. Jag kände mig redan död så de spelade ingen roll. Jag satte mig på strandkanten och bara satt och grät. Jag kunde inte förstå vad som precis hade hänt, jag kunde inte förstå att hela min släkt ville se mig död, jag kunde inte förstå att jag kunde varit död för cirka 5 minuter sedan, jag kunde inte förstå att min mamma och alla som älskade mig fanns på andra sidan jorden, jag kunde inte förstå att det var sant.
Det slutade med att pappa kom och hämtade mig efter någon halvtimme eller något, efter att han hade sagt hej då till alla. Han tog tag i min arm och bara kastade in mig i lägenheten. Han sa att jag skulle få sova på taket men sen ångrade han sig och sa att soffan var så hård så det räkte som straff. Men jag sov ju ändå på den där jävla golvhårda soffan varje natt iaf så det spelade ingen roll men jag vart glad inerst inne, eller iaf lättad över att han inte kastade ut mig på taket.
Nästa dag, förstod jag inte att jag levde!
Dagen efter åkte vi till spanien.
Jag kan än idag inte förstå att jag lever. Lever ett liv med väldigt bra kompisar och grannar och världens bästa mamma och syskon och syskon barn och allt vad de är. Men jag är nog den överlyckligaste lilla flicka i världen som fortfarande lever och har alla kompisar och vänner som alltid finns där för mig. Jag önskade att jag aldrig fått uppleva det här men jag har fått med mig en massa saker som jag kommer ha nytta för i framtiden säkert.
Jag fattar det bara inte. Folk beskriver mig som den superduper glada tjejen som bara sprider glädje och jag vill inget annat med tanke på att folk ska inte drabbas med min uppväxt och allt vad de är. Och om jag visar min glada sida så kommer de aldrig märka vad jag har för liv egentligen. Är bara glad att ni ser mig som den tjejen och hoppas att ni har det bästa livet man kan ha. Jag vill och hoppas att alla omkring mig har det bästa liv man kan ha och få!
When you think that you life is going to end right there, don't think around the moment, just think how you would save your self.
Love<3
Andra slutet av Marocko
Jag kommer inte ihåg vad vi gjorde de 3 närmaste dagarna förutom att jag har hemma och fick skit för minsta lilla. Men jag kommer ihåg att dagen efter festen så var han nykter för andra och sista gången på resan. Men efter de 3 dagarna så åkte vi hem till min faster som är min enda faster och där hade vi typ en fika + middag med hälften av alla kusiner så det var väl typ 20 pers. Men det var ändå rätt lugnt. Men jag kommer inte ihåg så mycket mer än att min kusin zakaria som var ett år äldre tog hand om mig. Vi gick ut en gång under den kvällen och handlade läsk och mer än så kommer jag inte ihåg.
Sen kommer jag ihåg att jag sov över där.. och nästa dag åkte vi till stranden och där blev det tjaffs mellan mig och den där kusinen igen... fast asså det var bara så konstigt, för jag brydde mig inte egentligen precis som vanligt. Men det var så att Nadja var med den där kusinen jag hade bråkat med och jag satt själv i sanden och lekte lite.. vilket jag inte hade något emot. Var de något jag var så var det att var själv och inlåst i rum, så det var en vana. Men det började med att farbröderrna och alla frågade varför jag var själv hela tiden. Och jag svarade att de ville väl antagligen vara själva och att jag inte hade något emot det, jag kan väl roa mig mig själv, tänkte jag. Men de sa bara, nej men det klart att alla ska vara tillsammans och så.. så de ropade ditt dom två och skällde ut dom. Men då skrek jag mitt i deras tjaffs att det var lugnt och att jag kanske ville vara själv. Men de tvingade mig till att vara med dom.. Men jag orkade verkligen inte bry mig om dom iaf. Men jag kommer ihåg att jag ville verkligen vara själv för jag var så ledsen då, det var då jag vart arg på mig själv som tillät pappa slå mig och behandla mig på det sättet han gjorde, och visst, jag var skit rädd, och jag började fatta att jag kanske fan inte ens kommer hem. Jag började tänka helt enkelt, på hur jag hade de egentligen. Just det här som jag inte vågade säga till någon, utan, jag bara simmade vidare kan, kan man säga.
Jag tror att den dagen slutade med att vi åkte hem och sov som vanligt. Och det närmaste dagarna kommer jag inte ihåg. Jag försöker ju dra allt i stora drag men de är lite svårt med de närmsta dagarna innan vi åkte till spanien. Men det ploppar upp lite minnen då och då, så då lär jag väl skriva det när jag har lust och kommer på.
Nästa inlägg som jag tänker skriva om imorgon är det allra sista av marocko och början av spanien, och det vill jag inte att ni ska missa. För det tycker jag är det hemskade med hela resan + slutet av marocko som kommer före spanien. Slutet av marocko är det jag har velat berätta hur länge som helst för jag ser det som en viktig sak men det mest farligaste med hela resan men ändå en viktig händelse.
If you don't see the light, don't walk through it.
Love<3
Slutet av Marocko
Jag fick åka till min kusin Nadja tidigt på morgonen med min klänning, för pappa och låtsas mamma skulle åka hem till min låtsas mammas mamma och förbereda festen, för det var där festen skulle vara.
Jag och Nadja gjorde oss fina inför festen.. jag hade plattat håret som var svart och jag hade den där klänningen men inge smink. Nadja var på dåligt humör för att hon inte fick ha den klänningen hon ville ha och det slutade med att hon var jätte otrevlig mot mig, men det släppte när vi väl kom till festen. Fast där var ju våra kusiner som hon var med istället för mig, och jag pratade ju fan inte språket! Jag förstod det bara, men det var det ingen som visste. Nadja snackade skit bakom min rygg med en annan kusin som verkligen hatade mig. Men hon kom alltid fram, lika glad och berättade hur jäbla avis hon var på mig, mitt utseende och allt var det var men sen säger hon till Nadja att jag hade en pappa till pucko och det kan jag ju hålla med om men sen att jag var skit ful och allt var det var. Det roliga var att jag orkade inte bry mig... jag hade annat för mig, jag orkade inte bry mig om det där lilla skitsnacket, jag menar, sådant överlever man ju. Men frågan var om jag skulle överleva den här resan.
Det var Nadja som berättade för mig att våran kusin hade sagt det till henne. Och då tog jag tag i Nadja och gick fram till våran kusin och Nadja fick vara min tolk. Och jag sa ' om du nu tycker jag är så jävla ful så kan du hålla det för dig själv, och sluta komma fram och ljuga mig rakt upp i ansiktet hela tiden. Jag har inte tid för sånt, orkar inte lägga ner min energi på någon som beter sig sådär. ' Hon vart ju självklart arg och försökte försvara sig men jag gick bara. Jag gick ut! Det var ett stort misstag kan jag berätta för er! Alla killar var utomhus. Ni vet ju att i en sådan religion så delar man på könen. Så kvinnorna fick vara på nedersta våningen och andra våningen och killar fick vara på tedje och fjärde som även var tak.. eller typ ute plats. Men just vid detta tillfälle så råkade de vara ute!
Jag gick ut och såg den stora folkmassan på typ 25 gubbar/män/killar, och då tvärvände jag och hoppades att ingen hade sett mig, men alla skriker FATIMA! i kör. Så jag vände mig om och spelade jätte glad över att se dom. Men min farbror bad mig att gå ut innan min pappa kom, han hade tydligen gått på toa, och skulle han se att jag stod med massa killar så skulle han bokstavligt talat slå ihjäl mig. Men han kom ut och mitt hjärta stannade. Men han var så jävla ful så han bllev helt överlycklig att se mig. Men han kunde inte gå rakt. Men när han kom fram till oss, säger han att jag kom i rätt timing precis för att det är nu jag ska välja min man, säger han... och jag kollar på honom och säger... hallå, jag är 12 år.. han sa bara och? En av killarna skrek på arabiska.. ' Nu gäller det! och jag kommer vinna hennes hjärta! ' De ställde upp sig på tre rader som om de vore soldater.. och jag började fnittra lite fr det såg så roligt ut. De behandlade ju mig som om jag vore en drottning. Jag menar innan pappa kom så frågade de massa saker om mig och hur fan jag kunde se ut som jag gjorde och de sa att jag skulle ta det som en komplimang men jag kommer inte riktigt ihåg allt de sa men det var mycket frågor..
Men de ställde upp sig på raderna iaf och jag sa hela tiden att jag tänker inte välja för jag ska inte ha en MAN nu!! Men de tvingade mig hela tiden och det var verkligen något jag kunde komma undan från för pappa slog mig inte denna gång. Eller rättare sagt, vid detta tillfälle iaf. Vi Stod där i ungefär 10 minuter och jag sa bara nej och killarna skrek.. ' välj mig! ' Men till min räddning så kommer Nadja som jag var lite sur på men hon kommer dit och säger att vi ska äta.. så då sa jag till killarna ' Ledsen killar.. ska in och äta nu och ingen av er kommer någonsin få mig! ' Det tyckte jag var lite kul. Killarna skrek efter mig att de skulle vänta på mig därute tills jag hade bestämt mig, och då skrek jag tillbaka ' det är ingen ideé, för jag kommer ändå inte välja.' Helt plötsligt så skulle killarna köra någon tävling om att den som stannar där ute längst skulle få mig eller typ visade att den mest ville ha mig... Orkade inte bry mig, utan vi gick in och åt kyckling och lamm, har jag ett minne av. Efter middagen så dansade vi och umgicks..
Efter ett antal timmar så skulle vi åka hem. Jag gick ut för att hämta frisk luft. Och där står 11 killar kvar som springer fram till mig och förklarar hur mycket de vill ha mig. De var så på att det kom fram en främling som sa till killarna... Men då kommer pappa ut och skriker att jag inte bryr mig utan att han försöker sälja mig, och han frågar även främlingen men han sa bara att pappa var ett pucko och fortsatte gå. Jag vart rädd eftersom att de var på. Sedan kommer 2 äldre kusiner som han tänkte sälja mig till på rikitgt. De förhörde mig och allt... Den ena kusinen gick med på att ta med mig sig till honom och behålla mig helt enkelt, och när han berättade att jag skulle med honom hem och jag var hans och så, så börjar backa och får en klump i halsen. Även om jag kände honom och tyckte om honom så betyder inte det att jag tänker bo hos honom och stanna kvar i marocko... Han var 25 år. Jag började grina och sprang till bilen och satte mig där i. Jag såg att han var på väg mot bilen och skulle sätta sig i förarsättet och då förstod jag att han skulle köra iväg mig nu så jag flyger ut ur bilen och pappa fångar mig och försöker få mig lugn. Min kusin som då skulle ha mig blev arg på pappa eftersom att pappa sa att vi får testa det någon annan dag. Den andra kusinen som var osäker på om han ville ha mig hoppade in då och sa, men jag kanske kan ta henne då iaf? Men pappa sa nej och jag blev glad inombords men egentligen stod jag bara där i pappas famn och grätt som då oxå var glädje tårar som ingen annan såg.
Hela kvällen slutade med att vi åkte hem och somna.
En sak som jag har tänkt på är att där i Marocko så var jag ju så jävla rädd för sanningen och att berätta sanningen. Och den minsta gången som pappa inte slog mig så tyckte jag att han var min hjälte.. jag vet inte varför, men det var väl antagligen att jag visste att han kunde göra så mycet med mig men när han väl inte orkade och tänkte spara till något hemskare till nästa gång så tyckte jag ändå att han var min hjälte när han inte orkade slå mig eller sälja mig vid just detta tillfälle. Det var ju fel av mig att tänka så men det kanske var för att, eftersom ena sekunden så kan jag bli såld och i nästa så ångrar sig så jag inte hamnar där just för att han vill att jag ska få det sämre till nästa plan, och det visste jag ju, jag visste hela tiden att han tänkte så och han berättade det, han kunde berätta sina planer inför min död och allt var det var utan att känna ångest eller något av sådant. Men just vid de tillfällena, då jag var som räddast så vart jag väl så glad för en liten överlevnad tack vare min 'mördare' som jag brukar kalla honom.
There is a small light from a dark wall... Think it in the good ways.
Love<3
Andra mitten av Marocko
2 DAGAR INNAN FESTEN FÖR NOUR
Jag kom hem och var grinig. Det var en dag då pappa inte hade drukigt, så jag vart jätte glad för han var lixom trevlig.......till en början. Han sa att vi skulle ner till stranden! Jag blev helt överlycklig. Jag tog ner min dag bok. Jag hade med mig en dag bok som jag skrev om varenda dag men ingen sanning... det var samma där.. jag kunde bara inte berätta sanningen för någon! INTE ÄNS FÖR EN JÄVLA BOK! Men pappa sa också att jag inte fick skriva sanningen. Och då frågade jag varför.. ' för att då kan jag bli straffad eller något sådant, ingen ska få veta vad jag gör mot dig bara! Jag är din pappa! Du ska ha respekt för mig! Lyd mig bara, gör som jag säger ' sa han och körde ett finger framför nästippen på mig.
Aja vi gick ner till stranden och jag började skriva. Helt plötsligt säger han jätte stöddigt.. ' vadå!? så du ville inte träffa dina kusiner igår eller! Du är ju dum i hela huvudet, du bara skiter i dina kusiner sådär! ' Han tog min dagbok och slängde i den blöta sanden och skrek åter igen ' Jag är din pappa och du ska ha respekt för mig, och du ska lyssna på mig! ' och så körde han det där fingret igen upp i fejjan. Jag tog upp min dagbok och sa ' Men vem fan har sagt att jag inte ville träffa dom! Det är en lögn! Jag spydde ju och mådde dåligt! Det såg du ju själv. ' Då sa han ' Du ska inte vara otrevlig mot din pappa du ska ha respekt för honom och lyssna på honom ' och körde det där fingret igen.
Jag vart tyst och satte mig och lysssna på musik i headset för han sa att jag inte fick skriva mer. Och han hotade med att läsa den. Men jag tänkte att det skulle han aldrig göra som förälder iaf. Men en annan sak jag kom och tänka på senare den kvällen var att han var fan lika dum mot mig även om han var påverkad eller inte. Och det kändes! Det fick mig att fatta att han var verkligen seriös med hur han behandlade mig, det var så han ville behandla mig. Jag trode ju att det mesta var för att han jämt var full, så jag vart ju riktigt lurad i början när han var trevlig. Senare den kvällen gick pappa och min lille syster och min låtsas mamma ut på resturang, men jag fick inte följa med. Det var en liten middag för Nour, min lillesyster, men jag fick inte följa med för jag tillhörde inte familjen som han jämt sa till mig. Så jag stannade hemma i lägenheten och somnade väldigt snabbt för jag mådde inte så bra. Så jag somnade ensam i längenheten.
Nästa dag vaknade jag väldigt sent och min kusin Nadja var där. Hon är ett halvt år yngre. Denna dag skulle jag och min låtsas mamma gå och köpa klänning till festen, och nu skulle ju Nadja också följa med. Men senare så tvingar pappa henne att stanna. Jag visste inte varför. Men en dag efter festen så berättade Nadja.. Han tvingade henne att stanna kvar för att läsa upp min dagbok, så han fick höra men han hade aldrig rört den och det var tydligen hans mål... Han tvingade henne att läsa upp.. men hon frågade honom, varför kan du inte göra det själv? då svarade han bara att, för att jag blir inte skyldig! det är du som har tagit i dagboken och läst för mig..så det är dig hon blir sur på.
Jag vart inte sur på henne men jag frågade henne varför hon gjorde det, och det var ju för att han tvingade och hotade med att slå... Men det gjorde inget egnetligen eftersom jag inte ens skrev den riktiga sanningen där i.
Men när jag kom hem igen med en klänning som jag vart nöjd med så var ju Nadja borta och då frågade jag pappa vad dom hade gjort men de hade inte gjort något enligt honom. Vilket jag trodde på och sen orkade väl jag antagligen inte bry mig. Somnade den dagen väldigt skönt och tryggt utan slagsmål och bråk utan en bra dag med låtsas mamman.
Dagen därpå är ju festen som jag tänker skriva om imorgon... är för trött för det nu.
Stop blaming me when it's your fucking fault!
Love<3
Mitten av Marocko
TVINGAD OCH JÄMT ANKLAGAD SOM SKYLDIG
Dagen efter att pappa försökt sälja mig så tvingade han ut mig till att gå och handla bröd ute på gatan, nu kanske ni tänker..'det är väl inte så jävla svårt' men tro mig, om man fått springa och slita för sitt liv där ute dagen innan så vill man inte ut SJÄLV dagen efter i ens 5 snabba minuter, det funkade bara inte. Men han tvingade mig i en halv timme och gav mig två örfilar på den halv timmen, till slut gick jag ner. Jag kan tänka mig att jag såg ut som en rädd liten mus men jag var räddare egentligen. Jag var själv den här gången, killar i alla åldrar taffsa och ropade efter en och de där jävla gubbarna som klängde och drog! Jag kommer ihåg att jag hade en riktig jävla klump i magen. För jag fick den känslan precis nu när jag skrev meningen! Skit! Fam vad skakis jag blev! Aja, nu fortsätter jag.. det går nog över snart.
Jag hade den klumpen från att jag klev ut genom dörren och kom tillbaka igen, det var fan inte skönt!
Jag tror att det jag ville säga med det här var nog att jag blev jämt tvingad av pappa att göra massa saker och sen att jag var så fruktansvärt rädd. Dgen innan hjälpte ju inte direkt. Men jag har aldrig känt mig så ensam! Och seriöst! det vara bara 5 minuter men det kändes som 3 timmar eller vänta.. jag menar en EVIGHET!
Senare på kvällen så slog han mig och jag vet inte vad, han kunde skylla på mig för minsta lilla sak. Det var en av de dagarna som han var som fullast men egnentligen har inte det någon betydelse för han behandlade mig lika illa oavsett hur jävla full han var eller blev.
Efter som att jag bara satt stilla i den där golvhårda soffan så satt jag med pappas dator som bara hade paint och inget internet eller något sådant utan bara paint.... så jag satt där och skrev egna låtar och ritade lite till höger och vänster.. ni vet.. jag försökte bara förtränga tiden och hade tråkigt så det var den bästa underhållningen jag kunde komma på åt mig själv.. Och då kunde pappa helt plötligt börja skylla på mig om helt konstiga saker och vid vissa tillfällen gav han mig örfilar och en gång slog han mig så hårt att jag ramlade ner från soffan och jag hade datan i knät som då följde med i golvet men klarade sig fint och då fick jag skiten för att ha blivit slagen och ramlat ner från soffan fast att det var hans fel! Man blir ju lite fundersam över hur han tänkte, men men. Det var ofta som det var mitt fel.
BORTA TVÅ NÄTTER
Nästa dag åkte jag till kusinerna igen två nätter för pappa och min låtsas mamma skulle ordna en jätte stor fest för min lille syrra..Nour. Det var mycket mat, inbjudningar.. helt enkelt jätte mycket att göra. Vi köpte en klänning åt mig oxå som jag bar på festen som jag kan ta kort på och lägga in så snart som möjligt.
Under de två dagarna fick jag tillräckligt med mat och vi åkte till stranden första dagen! Riktigt härligt! Andra dagen tänkte vi åka upp till min farfars hus där alla 38 kusiner bodde men jag vägrade för jag mådde sjukt dåligt. Men min farbor som jag bodde hos sa att det bara var en bortförklaring. Jag skulle ändå träffa dom på fredagen och denna dag var en tisdag. Jag kommer ihåg att jag gick ut på deras balkong.. de bodde bara på 1:an så om man hoppade ner skulle man lixom klara sig men jag ville hoppa ner och verkligen skada mig. Jag stod och kollade helt rakt fram och verkligen funderade på hur jag skulle komma bort därifrån. Om jag hoppar kanske jag får åka hem, men jag kanske skadar mig så mycket att det inte ens är värt det. Fan vad inte visste vad jag skulle ta mig till. Min kusin kom och tog mig armen och sa att vi skulle åka men jag klamrade mig fast och ville verkligen inte åka.. hon stod och drog i mig och tillslut ropade hon på min farbror som då kom och drog i mig oxå.. Men jag ville verkligen inte åka för att jag var rädd och sen för att jag verkligen mådde dåligt. De stod och tjatade på mig i 3 minuter och sen började jag gråta och hyperventilera och jag vet inte vad, och jag kunde verkligen inte hjälpa det. Under tiden jag gråter säger dom till mig att jag är så svag och allt illa man kan komma på att säga om en säger de till mig. Och de verkligen påpekar att det där med att jag mår dåligt är bara en bortförklaring. Och nu kommer min räddning, efter 2 minter som det klagat på mig så spyr jag rakt ut genom balkongen, det var tur att ingen gick nedanför. Min farbror sa ' okej, hon är fan sjuk, hon får åka hem för vi åker till kusinerna. ' Och jag skriker nej!, eftersom att jag skulle tillbaka till helvetet. Men vi satte oss i bilen och var tillbaka hos pappa igen efter 45 minuter. Vilket fucking helvete det var! Jag som hade haft de så bra.
That was the last thing i needed!
Love<3
Andra början av Marocko
JAG FLYR TILL KUSINERNA
En dag efter att pappa bodde i samma lägenhet som mig så lyckades jag fly till mina kusiner som även bor i sverige egentligen och jag fick hjälp av dom också att få bo hos dom... Jag sov hos dom i 3 nätter sen blev jag tvingad att åka hem igen och när jag kom hem så fick kräksjukan... jag trodde pappa belv snäll för han började mata mig men jag kunde ändå inte äta men jag trodde att han hade blivit snäll, äntligen! Eftersom att jag inte kunde äta så sa pappa att han skulle gå och köpa medicin... sen det som händer sen tänker vi inte ta på bloggen för det är så känsligt. Jag kommer ihåg början men sen var jag tydligen avdäckad i 2 dygn säger min låtsas mamma. och under dom två dygnen kommer jag inte ihåg något. Men min låtsas mamma har berättat så jag vet vad som hände iaf. Jag kan erkänna att det är den näst hemskaste saken som hänt under hela mitt liv och det är riktigt illa. Och jag vill inte dela med mig den delen av resan för det är bara usch! Jag är ledsen. Det är bara 4 stycken av alla jag känner som känner till den grejjen och det är inte många fler som kommer få veta kan jag tala om. Nu byter vi kapitel i marocko resan innan det blir för mycket.
JAG SKA SÄLJAS
Efter att jag blivit frisk... vilket tog 2 dagar så gick jag och pappa ut för att äta på resturang men det var ju inte direkt sanningen. Vi går ut i den tjocka, fullproppade folkmassan och pappa skakade hand med många folk och folk frågade hur mycket jag var värd, och pappa svarade inget, ta henne bara. Gubbarna drog i mina armar och pappa bara fortsatte gå och total ignorerade mig men jag slet mig loss och eftersom det var så mycket folk så var det svårt för gubbarna att springa efter. Men sen var det gubbar som bara kunde ta mig och bara släppa mig åt andra hållet men då fick jag faktiskt panik och skrek efter pappa annars så var jag tyst och bara slet mig loss.
Efter tre timmar med vandring på gatan så satte vi oss faktiskt på resturang som bara severade fisk och skaldjur och jag fick mat! Jag tog bläckfisksringar.. det var gott vad jag kommer ihåg.
Sen försökte han sälja mig till 3 kusiner och 2 främlingar med riktig förhandling lixom.. Det på stan var ju bara att jag helt kunde försvinna bara sådär... Men när han försökte sälja mig till kusinerna och de två andra var ju lixom mer allvarligare eftersom att pappa fattade att det inte gick att bara släppa runt mig på gatan utan att ha koll med tanke på att jag var hans svans med tanke på hur jävla rädd jag var. Och sen var det jätte mycket taffsningar och grr ljud och kissikissi ljud och mjau ljud och klös ljud och blinkningar efter mig och det var verkligen obehagligt.
Men det där med att säljas till kusinerna och de två andra kommer senare för det är ett senare kapitel av marocko.
Nu har vi kommit in i slutet av andra veckan i marocko, och varje kväll kommer jag ta två steg i resan så det inte blir för mycket för varken dig som läsare eller mig som öppnar mig. Och det kan bli väldigt mycket för min hjärna också så därför tar vi bara två kapitel/steg varje blogginlägg.. Vi går sakta fram.
Your are not forgotten, and you never will!
Love<3
Början av Marocko
Jag kommer ihåg att jag satt där i lägenheten helt själv på den golvhårda soffan vid det öppna fönstret dag in och dag ut. Kylskåpet var fyld med öl och på hyllan längst upp var det en STOR skål med bara plommon som jag levde på i 6 dagar. En dag av 6 fick jag ett ägg och bröd till frukost och det var då min låtsas mamma hade kommit dit och lagat det åt mig när inte pappa var där. Så EN riktig måltid fick jag.
Ni vet hur man blir i magen efter ett antal plommon... jag kommer ihåg att den första dagen stoppade jag i mig runt 9-10 plommon och i 40 min satt jag på toa efter det.. andra dagen stoppade jag i mig 8 plommon och i 30 min satt jag på toa efter det... tredje dagen fick jag i mig 4 men efter 3 började jag tveka eftersom jag blev som jag blev i magen, men jag var ju så hungrig! så jag tog ett till plommon, vilket inte vart så bra men jag var hungrig. Fjärde dagen åt jag 3 plommon och det fick räcka för annars vet vi vad som händer... femte dagen kom min låtsas mamma dit och gjorde frukost och sen åkte, så inte pappa skulle märka något. Men jag tog ändå 3 plommon efter det. Och min mage var frisk. Sjätte dagen stoppade jag i mig 3 igen för det var det min mage klarade av. 9-10 plommon är väldigt mycket, men så kunde jag ju inte tänka när jag var så hungrig och fick inget annat att äta men jag märkte ju hur det kan gå till när man inte tänker sig för, men det var svårt i en sådan situation.
UTE PÅ GATAN SJÄLV
Pappa kom tillbaka och jag ville inget annat än att ringa till mamma, men det fick jag inte. Det fann ingen chans att jag skulle springa ut i vildaste marocko till ett internet cafe som jag inte skulle hitta. Han gav mig det alternativet. 'Gå ut och fixa din egna hjälp' sa han flera gånger, och jag vägrade gå själv. Men tillslut fattade jag att det är på riktigt, så om jag inte går ut nu och letar efter det där internet cafet så kommer jag aldrig få hjälp.
Jag satt och grina väldigt länge. Tillslut sa han att det finns ett precis runt hörnet, så om jag gick dit så skulle han komma och hämta mig efter en timme. Jag gick med på det men jag ville ändå inte gå ut själv! Fatta att jag är rädd, tänkte jag.
Jag fick lite pengar och hittade rätt internet cafe men när jag väl börjat chatta med mamma så vågar jag inte säga hur det är.. jag ljuger henne rakt upp i skärmen och säger att det är toppen. (jag var tydligen rädd för sanningen)
Jag är arg på mig än idag att jag aldrig berättade hur det var på riktigt.
En timme gick.. ingen pappa dök upp. En och en halv timme gick.. ingen pappa dök upp. Det började bli kolsvart ute men ingen pappa dök upp... två timmar gick och jag blev utkastad för jag kunde inte betala mer...
Jag började gråta och gick runt i hela kvarteret och letade efter pappa för han var inte hemma, jag bara visste att han var inte det, annars hade jag gått hem men det gjorde jag inte..(konstigt) Jag hade verkligen en stark känsla av att han inte var hemma.
Efter 45 minuter ger jag upp och sätter mig på en sten och är totalt livrädd... Jag tittar upp mot en bar, kollar in genom fönstret och kollar in alla fulla gubbar som satt där inne.. Helt plötsligt ser jag att en av dom fulla gubbarna var ju faktiskt min pappa. Jag reser på mig, torkar tårarna, men det kom ändå fler så det hjälpte inte, går in genom dörren och raka vägen fram mot deras bord och sätter mig på en stol, korsar armarna och tårarna bara rinner.
Dom började diskutera om vem jag var, och pappa erkände inte förens efter ungefär lite mer än 5 minuter att jag var hans dotter och det är inte förens då jag säger att jag vill gå hem. Hans bortförklaring var att han inte kunde dissa sina polare bara sådär.. jag sa att jag bara ville att han skulle gå hem med mig och natta mig och sen kan han gå tillbaka till sina jävla kompisar, men de bestämde sig för att fortsätta festen hemma hos oss i den lilla längenheten som jag var fast i.. de satte på högsta musik och satt och pratade i samma rum som jag sov i med alla lampor tända...plus att jag sov på det fucking sten hårda golvsoffa som någonsin skapats! Det var den tuffaste natt jag haft!
Jag tänkte berätta om en till händelse av 71 stycken typ.... men nu vart det jobbigt kände jag, så jag får fortsätta imorgon. Jag klarar knappt av att läsa det här utan att börja gråta... men det finns faktiskt dom som haft/har det svårare så jag ska inte klaga.
Even if this is my life, i will try to be the happy Fatima.
Love<3
Annorlunda dag.
Var på träningen idag med mina pantrar helt själv och efter träningen så gick jag till kyrkan och träffade Steffis och Helene och vi fortsatte vandringen hem till mig efter gudstjänsten. Efter maten gick vi hem till Steffis och där hittade vi hennes gamla dagbok från 2005-2006! Det var urgulligt! Jag var med på varenda sida! Det var kul!
Jag kom hem 20.00 och gjorde min specialare och sen soffan och nu bingolotto.
Jag kom och tänka på en sak idag på gudstjänsten, jag blir lugn av gudstjänster men samtidigt så börjar jag tänka och fantisera hur jesus kände sig när han korsfästes och allt var det var! Men jag blir väldigt lugn, av att bara vara i kyrkan så blir jag lugn. Jaag längtar tills på tisdag, vi har konfa då.
Ska flytta till syrran igen på tisdag kom jag på nu ända tills den 5/4 - 7/4 och sen tillbaka till syrran i en och en halv vecka till. Så edt blir ungefär 4 veckor.
Imorgon är det prao och två veckor fram.. Längtar!
Do i deserve what i get..?
Love<3
Kalas
Grattis din underbara lilla unge!
Som sagt.... var på kalas hos Becca idag då. Vi åt taco till middag och sen marängtårta till efterrätt. Vi kollade på hitta nemo också, jag satt och garva åt den där Doris hela tiden! hon är ju bara så jävla skön, helt underbar!
Annars har det inte hänt så mycket idag... och jag känner inte för att skriva så mycket heller. För jag vet inte vad jag ska skriva. Eller jo..! min mobil började funka idag! Jippie!
Imorgon har jag tvättstugan mellan 10-13 sen är det extra dans träning mellan 16-18. Det var min lördag iaf.
Tänkte bara dela med mig en bild som ska få er att tänka på alla svåra cancer sjuka patienter där ute som behöver vår hjälp. Hur, vet jag inte men vi kan ju tänka på dem iaf.
I'll be there for you, if you are there for me!
Love<3
Min mamma
Även hårda tider betyder inte att man slutar älska sin mamma. Tänkte förmedla en dikt som bara kom från hjärtat för ungerfär en kvart sedan. Den betyder otroligt mycket för mig och jag hoppas att mamma förstår att oavsett hur sjukk hon är så kommer jag ALLTID att älska henne och oavsett hur ful HON känner sig så kommer hon ALLTID att vara den finaste och vackraste i mina ögon.
Min mamma är min vän som alltid finns där för mig. Du är omtänksam och kärleksfull, någon jag alltid förlitar mig på. Din otroliga glädje och din otroliga styrka motiverar alla andra i din närhet. Speciellt mig. Du är den jag älskar mest och lite till för varje dag som går. Du är min hjälte, min energi, du är mitt ljus i mitt liv!
Hoppas du inte gråter för mycket nu när du läser det här mamma, men det är så här jag känner för dig varje dag som går. Inte att det är jobbigt att du är sjuk. Man måste se saker positivt också. Och du är inget annat än positiv så bara så du vet så älskar jag dig mamma, mest av allt på denna jord!
Love<3
Inge skola
Jag tänkte vara hemma till 15.30 eftersom att jag ska hålla i musikalrepetionen. Och kommer jag inte... så vem ska hålla i den då? :s Men jag tror jag hinner.
Efter musikalrepetionen så ska jag på dans. Skriver ikväll!
Bye for now!
Love<3
En vecka och lite till...
Har varit borta ett tag nu. Jag flyttade hem till syrran förra tisdagen och kom hem igår.. jag hade mobil förbud, data förbud och utegångs förbud. Så det var en av anledningarna till varför jag inte kunde blogga. En av anledningarna till aatt jag bloggar är ju för att få prata ut mig.. det blir om min lilla kurator om ni förstår vad jag menar, och nu när inte jag fick skriva med min kurator så fick jag ju inte ut något satt jag bar på en massa ilska som inte kom ut eller varken visade sig.
Men veckan hemma hos syrran var awsome! Det vart en rutin redan från första dagen. Det känns konstigt nu när jag kom hem. Mamma är jätte tjatig, och hon är precis som hon varit innan bara att hon har mer ont och vill inte prata... så jag började fundera... är det verkligen så här jävligt jag har haft det med henne hela tiden. För hon är ju jobbig. Det är nu jag märker hur mina dagar egentligen har varit hemma. Men nu när man varit borta ett tag så kom den här första dagen som en chock. Men jag hoppas att jag flyttar tillbaka snart igen för jag ser att mamma inte orkar med ett ansvar. Så egentligen är det för hennes bästa att sluta stressa och oroa som hon jämt gör. Och då känner jag att jag vill bo hos syrran så mycket som möjligt.
Om någon vecka så ska vi praoa, vi börjar den 29/3. Jag ska praoa på cafe cronan. Och då ska vi praoa 2 veckor och jag hoppas att jag bor hos syrran dom veckorna plus 2 veckor till så det blir en månad, för grejjen är den att vi måste köpa månadskort eftersom att jag åker in till stan varje dag, och en när jag har praoat klart så är det 2 veckor kvar på kortet och eftersom jag åker buss till skolan från syrran och inte från mamma så är det bäst att vi använder kortet det två sista veckorna som blir att åka buss till skolann varje dag från syrran. Så mitt önskemål är ju då att jag bor hos syrran från den 29/3 - 23/4 ungefär... Hoppas inte syrran läser detta för då kommer hon inte vilja ha mig ^^
Nu är det så att min mobil räkning är inte betald så mobilen har inte funkat idag, men mamma berättade att den räkningen blir betald imorgon, och då undrar man när de tänker låta min mobil få funka igen..? För jag har ett problem med att inte få höra av mig... Jag vet inte om vi ska kalla det tix, men något sådant iaf. Så fort jag är själv eller på väg någon annan stans så MÅSTE jag ringa till mamma.. och gör jag inte det så får jag panik.. men under den tiden som jag ska bo hos syrran så får jag smsa, men tänk om de inte ser smset? :S Då blir det lite problem... men det var iaf det jobbiga med mobil förbudet.. inte att jag inte kunde smsa eller något utan bara det här med att jag måste ringa hela tiden. Det kanske låter konstigt men samtidigt så är det ju bra att man hör av sig.
Ett annat önskemål som jag kom på att tänka på nyss var att om jag ska bo hos mamma och syrran varannan vecka så skulle det vara typ att jag är hos syrran från tisdag-fredag och mamma från fredag-måndag. Men det är bara en tanke..
Jag måste bara lägga till att i helgen var jag på konfa läger i Ekerö. Det var den bästa helgen i hela mitt liv! Jag har aldrig känt mig så glad och aa.. det är helt obeskrivligt! Vi hade så kul! Jag såg den finaste stjärnhimmeln någonsin! Herre gud säger jag bara. Jag ville bara ta upp det så ni får veta att jag kan ha det underbart samtidigt som ett helvete..
Ni kanske undrar varför jag fick så mycket straff och fick flytta hemifrån och så... och om jag ska vara riktigt ärlig så vet jjag inte exakt varför...
Jag vet att jag var hos en kompis som heter Linda med en annan kompis som heter Antonio och vi var sov där men till en början så skulle vi åka hem klockan 23.09 (då gick bussen) men den missade vi, (tiden går fort när man har kul) Jag ringde mamma på en gång.. och hade smsat några gånger innan och så... men när jag ringde henne så var allt lugnt så vi sov över. Nästa dag gick jag och Antonio på gudstjänst och sen på min träning och sen gick jag hem och då vart allt ett helvete. Jag visste inte vad det var som hände. Allt var helt fel från mammas sida, Och gårdagen var ju som vanlig men tydligen inte eftersom att jag fick skiten dagen efter, vilket jag inte hade räknat med eftersom allt var lugnt. Men hoppsan hejsan och jag hamnade hemma hos syrran. Men nu är jag hemma igen. Och jag vet inte när jag flyttar tillbaka men jag hoppas på fredag.
If the text dosn't say anything to you.. why read it?
Love<3
Tröööööööt!
Eftersom jag och pojkvännen typ bråkar...och han snackar inte med mig, så jag har skrivit på sms att han kan komma till mig imorgon mellan klockan 12-16 om han verkligen vill träffa mig. Sedan efter det ska jag gå och lämna presenten och sen är jag bjuden på middag hos Linda imorgon med Antonio. Läääääängtar som faaan redan! Det kommer bli as kul verkligen!
Men imorgon får vi väl se om pojkvännen dyker upp och om 'problemet' löser sig.
Have a good life while you can! Bye!
Love<3
Vänner!
Det finns lixom ingen anledning till att bråka över små saker som ändå blir stora om man lägger ner energi på det. Pojkvännen har ofta påpekat lixom att om det är någon som är dum så får man vara dum tillbaka och det vet han att jag kan vara men jag har sagt det till honom.. det finns ingen anledning. Det krävs ganska mycket för att jag ska bli arg. jag har väldigt lång stubin om man säger så fast ändå inte, för när jag blir arg då är jag arg och det är inte kul brukar vissa säga, och att jag är väldigt rättvis. Men det är väl positivt? :)
Sen har jag har hört den här många gånger.. den kommentaren är den bästa som finns, den får mig att tänka väldigt positivt och jag blir så glad över att ni ser mig som den personen. 'Men hur kan du vara så glad jämt? Det ser inte ut som att du mår så dåligt, jag menar du är ju jämt så glad!' I klassen beskrivs jag som den glada lilla pricken som studsar runt av glädje. Samma sak säger de om mig på dansen. Jag blir så glad av ni säger så tilll mig för det är ju den jag vill vara och visa.. jag tycker att det är skit svårt men eftersom att jag har fått höra det så mycket nu så verkar det som att jag lyckas eller något. Och nu är jag ju ännu gladare =D
Jag fick ett sms av bästisen som skrev att hon var så ledsen för hon såg för första gången att jag var ledsen.. och jag menar riktigt ledsen, och jag hade inte gjort något, jag hade varit mitt vanliga jag, kanske inte lika glad som jag vill vara men iaf. Och hon sa det, det är hemskt att se dig så ledsen för jag ser och läser av dig! och du är riktigt ledsen och då vart jag väldigt glad men ändå orolig. Jag vart glad för att hon är lixom min bästa vän och hon kunde se det! Helt otroligt för det är första gången någon säger det till mig. Och jag vart orolig för hennes skull för hon verkade så ledsen för min skull och det vill jag inte att hon ska vara. Jag vart så paff av sms så jag visste inte vad jag skulle skriva tillbaka, jag kunde inte äns skriva 'jag vet inte vad jag ska skriva' om ni förstår vad jag menar, så det var lite tufft. Jag vill vara den glada Fatima som jag alltid är och då vill jag att hon ska vara lika glad som mig. Men jag tror oxå att hon menar att hon ser att jag är riktigt ledsen men jag döljer det med min glädje.
Jag fick en fråga idag av en gullig liten kille som står mig väldigt nära nu, han var med på SU Natten inatt. Och han frågade mig 'Hur kan du vara så glad? Hur tänker du?' Då svarade jag 'Jag tänker såhär, varför vara ledsen för när det inte hjälper något, därför är man glad och sprider glädje så blir alla andra omkring mig oxå glada' Då blev han gråtfärdig och gav mig en bamsekram! Urgulligt! Sådant hjälper mig extremt mycket. Just dom här kommentarerna om att jag jämt är så glad är den bästa kommentaren!
Tack för att ni finns alla vänner! Och tack för att ni stödjer mig och gör min dag bättre! Älskar er!
Borta bra men hemma bäst !
Jag sov hos en kompis igår till idag.. Jasmine. Vi hade jätte kul igår och idag till 16.45 då hon var tvungen att gå till träningen. Det var skönt att få koppla av lite och få vara mig själv och släppa alla tankar och bara njuta.
Idag fick vi åka hem lite tidigare från jasse för jag mamma och jenny (syrra) skulle träffa mammas kurator som är helt jävla skön! Den bästa kuratorn jag har träffat... hon får en att tänka om på något sätt.. hon är så cool och tuff. Vi bestämde att jag och hon Maria som hon heter ska träffas hos henne istället på handens sjukhus istället för att hon ska komma hit hem till oss varje gång. Men nu ska jag träffa henne ensam utan mamma och syrrorna, men jenny kör dit mig. Men jag var lite tveksam där i början när hon frågade mig om vi kunde vara på sjukhuset istället, för jag har varit på sjukhus ett antal gånger och känslan att kolla på alla sjuka gör en sjuk.. Jag har typ fått fobi för sjukhus men det är juh inte så konstigt. Men det ska iaf bli intressant att få träffa Maria själv.
Jag vet inte hur mamma har mått idag. Jag satt i köket och verkligen rå pluggade så jag var inte med mamma så mycket. Men sen kom pojkvännen en stund och då gick mamma och la sig men hon verkade glad men jätte trött.
Så idag har inte hänt så mycket. Imorgon ska jag sova borta igen... det är filmnatt med SU = Smart Ungdom. Ska hjälpa till där. Vi ska vara vakna hela natten och kolla på film så dagen efter kommer jag nog somna klockan 18 eller något men jag ska på en filkväll då iaf mellan 13-17 sen ska jag vara med pojkvännen hela kvällen. Läääängtar!
Ska lägga in lite bilder från idag :) Enjoy!
Och här kommer några jag bjuder på ;)
Dagens Bild
Time, Time, Time!
Tidigare idag satt jag mamma och Lena (syrran) och väntade på dom förbaskade läkarna som jämt är försenade och idag vartr det en halvtimme! Det är inte bara läkarna som inte kan klockan... det är hemtjänsten också.. Asså ta inte illa upp men ni kan inte anpassa tider så bra... men visst ni har väl era skäl! Men det är inte alltid patienten med dotter 14 år orkar vänta på er.
Men det är som hemtjänsten som kommer 2 gånger på natten för att se att mamma mår bra och så, då ska de komma en gång klockan 02 och 05, men istället kommer de klockan 12.05 och jag menar då är jag fortfarande vaken och då kan ju jag kolla om mamma mår bra och så... aa okej visst egentligen ska jag ligga och sova då men då var vi där igen... dom kan inte klockan!!!!
Jag kommer ihåg.. vi hade en sånn här kvälls ringning klockan 20.00. Då ringde de för att kolla att allt var bra med mamma innan hon gick och la sig, och mamma är ju väldigt trött på kvällarna så därför längtar ju hon till dom ringer så kan hon bara gå och lägga sig. Men det är samma sak där.. dom kan inte klockan! Dom ringer vid 21.00 i värsta fall som har hänt ett antal gånger är 21.30. Och då kommer jag ihåg jag tog telefonen och skällde ut den där som bara gjorde sitt jobb.. Men det slutade med att dom började ringa klockan 20.00 på kvällarna, tack vare mig. Och mamma vart glad som fick gå och lägga sig extra tidigt utan att sitta och vänta i onödan! Men jag kommer ihåg att jag sa till henne att jag kan svara om det skulle vara så.. men nej.. hon 'orkade' vänta.
Men i fredags tog vi bort kvällsringingen så nu kan mamma gå och lägga sig precis när hon vill. Bye
Love<3
Andra Historier!
Jag är femton år och jag vill inte dö - Christine Arnothy (sann berättelse)
Vingklippt ängel - Berny Pålsson (sann berättelse)
Förlorad Barndom - Kathleen O´Malley (sann berättelse)
När ingen annan ser - Duncan Fairhurst (sann berättelse)
Min förlorade oskuld - Emma McLaughlin & Nicola Kraus (ikke sann berättelse)
haha jag tänkte att en ikke sann berättelse kanske man måste ha också...
Love<3
Sammanfattning!
Jag är Fatima Rosendahl och jag har haft det namnet i drygt 2 snart 3 år för att jag bytte efternamn efter en svår upplevelse i Marocko där jag tillbringade mitt halva sommarlov. Efter det har jag haft en jobbig tid... med att smälta allt som hänt men jag var för liten att fatta.. så det finns inget som är smällt, jag fick inte ut någon sorg under de här 2 åren och nu i augusti blev mamma sjuk (igen) jag som trodde att inget kunde bli värre, men så dyker det där upp igen. Mamma fick diagnosen lungcancer i Februari 07 och varit sjuk väldigt länge... år 08 åkte jag till Marocko med min pappa i en månad coh sedan Spanien en vecka och fick ett helvete.. och när jag kommer hem är inget som vanligt. Min pappa hamnade utanför bilden och jag kommer ALDRIG ha något med honom att göra längre. Sedan vart det namn ändring, och det kanske inte låter som att det var tufft men tro mig.. det var svårare än jag trodde, varje dag under tiden vi höll på att forska om namnbytet så påmindes man om varför och jag fick massa flashbacks och det var riktigt tufft. Det gick 1 år och det vart Augusti och mammas lungcancer hade spridits upp till hjärnan (4st) sedan vart det 2 st i binjurarna. Efter någon månad vart det 6 st i hjärnan och efter varje månad ploppade det upp 2 så nu är det 12 eller något.. men sen helt plötsligt så kommer mamma hem och säger att hon är tom i huvudet, alltså fri från metastaserna. Men för någon dag sedan sa hon att hon tror att det har ploppat upp något igen men det hoppas vi inte på direkt, hon har mått väldigt illa och dåligt de senaste kvällarna.
Under hela den här tiden så har jag lärt mig en massa saker.. Känslor! Dom får man ta som dom kommer.
Mamma tar massa cellgifter och strålbehandlingar och strålknivar och skit på en gång, och kroppen reagerar ju väldigt mycket av cellgifter, hon blir trött och seg och allt. Och strålbehandlingarna gör henne personlighets förändrad... det betyder att hon inte är sig själv riktigt, hon blir arg, elak eller för att ni ska förstå lite bättre... hon blir en tonåring med kraftig PMS! Och det har gjort att vi har bytt roller. Jag är morsan i huset och hon dottern.. Och det påverkar ju mig physkiskt, jag får väldigt mycket ansvar. Och jag har skit svårt att bli arg på henne när hon väl börjat med att kaxa för jag vet att det är inte hon, det är ju medecinerna och därför känner jag att jag har ingen rätt att bli sur på henne utan anledning, fast det har ju inte hon heller men hon kan inte hjälpa det.
Jag har börjat blogga igen för att ni ska se hur ett liv kan vara och hur man kan leva med det. Jag kommer skriva väldigt mycket om känslor, hur man kan hantera känslorna och vad man kan göra för att dämpa vissa känslor men mitt mål med bloggen är att ni ska förstå att känslor är så mycket mer än en känsla och tårar är så mycket mer än bara saltvatten, men samtidigt ska ni följa med på mitt äventyr igenom det jag går igenom, så det blir mycket att läsa. Det som hjälper mig nu otroligt är min gymnastik för där finns så mycket glädje så man kan koppla bort ilska och så.. vänner som jag kan gråta hos och syskon som jag kan "rymma" till när det blir som jobbigast hemma.. och tro mig.. jag har gjort det några gånger.. men till kompisar också för den delen. Mina grannar som jag kan be om hjälp om precis vad som helst. Och det känns så bra att träffa dom i te.x trapphuset för de har så mycket glädje och de visar att de verkligen bryr sig! Sen har jag dansen.. där får jag vara barn igen... jag älskar att sprida glädje och det får jag verkligen göra där! Jag märker att jag har så många omkring mig som bryr sig men det känns som att jag aldrig tar åt mig...
Nu har ni fått en sammanfattning av mitt liv.. när jag nu kommer fortsätta skriva om mitt liv så kommer jag att hoppa lite i den terminen som har varit och sen när det är klart så fortsätter jag ifrån nutid... Bye!
Love<3
Ett nytt kapitel!
Jag hade glömt bort mitt lösen så jag kom inte in på bloggen och sen orkade jag inte bry mig. Men nu har jag tagit tillbaka lite kraft så att jag orkar skriva igen, men jag tänker skriva om mina känslor nu och hur jag bearbetar dom och vad jag går igenom.. så nu kommer vi börja om helt... det kommer bli som en bok för min del.. Men jag väljer att skriva för att få ut mina känslor ordentligt, och därför tänker jag skriva när jag har det som jobbigast men samtidigt om vad som hänt under dagen iaf... så det blir nog att jag skriver när jag orkar. Jag tänker börja ikväll. Jag tänker berätta varför jag börjar skriva igen senare och vad som hänt och så.. men läs ikväll så... Bye
Love<3
