Hejsan!
Det blev så mycket igår så jag hann aldrig skriva. Jag måste bara säga att det var en helt underbar dag!
Vi började med att ha gudstjänsten där jag spelade låten och spelade lite teater i redovisningen. Efter hela konfirmationen så vart det kramkalas. Det kändes hemskt att det var sista gången!
Hela min släkt var där! Det var helt underbart! Vi hade en liten fest med fika och sådant i en lokal i närheten där hela släkten samlades. Jag öppnade presenter. Presenterna är bland det finaste jag har fått. Jag visste inte hur jag skulle kunna tacka för alla presenter så jag började gråta av glädje istället. Den sista presenten jag öppnade var från mamma. Jag ville öppna den sist för att det är från mamma. Det var ett kort och en liten ask. Först öpnnade jag kortet och där i stod det massa fint, sedan öppnade jag asken... Där i låg det ett halsband av guld och smycket på halsbandet var ett kors med pytte små diamanter på hela korset. Den var så fin att jag rös och jag började gråta och det vart värsta gråtkalaset. halsbandet var så fint att jag satte på mig det på en gång och jag var så glad och jag tyckte den var så fin och jag kan verkligen inte beskriva med ord hur mycket jag älskar det halsbandet! Det var därför jag började gråta istället! Jag var så lycklig. Jag bär halsbandet dag in och dag ut jag tar hand om det som om det vore mitt egna barn!
Jag fick en massa andra presenter oxå. Mest pengar..=) jag är så lycklig över alla presenterna och jag vet inte hur jag ska kunna tacka er! men jag säger det till er nu! TACK SÅ MYCKET!
Efter fikat så gick jag iväg med Inez, Hasse och lilla Dante.. först på en konsert och sedan på en restaurang och sedan åkte vi och handlade gott till kvällen och när vi kom hem till dem så ringde vi Emelie (lenas dotter)så kom hon också upp. Det var en helt underbar dag! Ett minne för livet kan jag lova!

Idag har jag shoppat som en galning på 'Lager 157'. Jag fick med mig en massa plagg hem och är helt överlycklig!
Tack för dagen! Syrran och CO! =)

När vi kom hem åt vi middag och direkt efter så åkte vi hem till mamma! Det är ju Mors Dag idag! Alla syskonen var där och gav henne presenter. Det var mysigt! Jag saknar henne jätte mycket! Jag har tänkt på henne så himla mycket idag.
I present gav jag henne en kruka med stenar i och ett ljus som stod på, och ett litet kort. Där i stod dikten! Om ni vill läsa dikten så söker ni på *Min Mamma* uppe i hörnet till höger, där alla inlägg står.
Det såg ut som att hon var på väg att börja gråta men höll tillbaka. Jag var själv på väg att börja lipa..med tanke på hur mycket jag har saknat henne idag.

Imorgon ska jag till kuratorn och sedan ska jag fixa pass och köpa skor. Vi får se hur det går.
Imorgon måste jag blogga om en speciell grej. Nämligen en känsla som jag fick idag när vi nu precis kom hem. Jag måste prata om den känslan med min kurator imorgon. För jag undrar om den känslan är normal att få när man har en mamma som är sjuk. Men jag skriver om den imorgon. Jag tror att det kan vara rätt intressant att läsa om.

Du finns i mina tankar! <3

Love<3

Det känns som att jag blivit gamla jätte glada Fatima. Ni vet den Fatima som jag var förut. Jag har fått tillbaka min kontroll på mig själv och kan äntligen ägna min energi till att vara glad på riktigt. Det är helt underbart.
Snart sätt betygen i skolan och jag är heeeeeeeeelt klar! Jag gjorde ett NO prov idag som skulle göras den 18/3 och det var ett tag sedan ;). Men nu är det klart och allt är verkligen klart! Gjorde dessutom en extra MVG uppgift på bilden idag för att jag ändå inte hade något att göra. Så nu blir det lite plus i kanten.
Snart har vi konsert i berwaldhallen med tyresö musikklasser, och det ska bli grymt roligt!
Vi var och tränade i berwaldhallen idag men jag gick vid 14.00 för jag skulle åka till bollmora kyrka och repa inför morgondagen med Konfirmations gruppen. JAG SKA KONFIRMERAS IMORGON! :D
Min lärare blev jätte arg för att jag och Emelie behövde gå lite tidigare för att vi ska konfirmera oss imorgon. Och jag vart arg på henne för att hon blev arg eftersom att on verkade inte vilja fatta att man konfirmerar sig en gång i livet och om man redan kan alla låtarna utantill till konserten så tycker jag att man ska få kunna gå och göra den saken man har chans till en gång i livet. Det hade varit en annan sak om jag verkligen inte kunde alla tusen låtarna... men nu när jag kan dem och känner mig säker så borde jag få gå. Vilket jag gjorde iaf.

Så jag och Emelie åkte och repade inför morgondagen med våran härliga konfa grupp. Det var grymt roligt och jag tror det kommer gå super bra imorgon.

Jag kommer träffa mamma imorgon och jag saknar henne som 17! Jag kommer krama henne som jag aldrig gjort förut. Jag mår så bra nu så jag kommer kunna ge så mycket glädje och kärlek till alla runt om kring. Det kommer bli awsome alltihop! Fasen vad jag längtar!

Imorgon ska jag bort någonstans och vet inte när jag kommer hem så jag vet inte om jag kommer blogga imorgon men om jag gör det så säger jag ju till som vanligt på facebook men om inte så säger jag inte till men så kanske jag skriver dagen därpå.. =) Men jag återkommer! Ha det gött så länge!

Det känns som att livet börjat på en  ny ända..?

Love<3

Hejsan!
Idag har varit en jobbig dag. Har fått lite dåliga besked och sådant. Mamma hoppade över strålbehandlingen idag för att hon fick en ångest attack. Jag vet ju själv hur mycket hon hatar strålkniven, och hur ont det gör på henne. Man läser av henne ganska snabbt. Jag vet inte rikitigt vad jag tycker ångående att hon sket i strålningen, med tanke på att det tydligen har kommit en ny metastas på hjärnbalken som inte går att behandla. Oavsett vad de gör så kommer det gå illa. Och ni ska veta att, att få en tumör på hjärnbalken, det är det sämsta stället man kan få tumörer på. Om den växer för mycket så kan hela hon bli skadad. När de sa att de inget kunde göra.. eller rättare sagt, oavsett vad vi gör så kan det gå illa eller illare. Och det kändes nästan som att välja mellan död eller död. Det är otroligt tragiskt. Det känns lite oxå som att, om de skulle göra strålbehandlingen på henne så skulle hon må sämre än vad hon mår nu. Och om de inte gör strålbehandlingen så kommer hon bara må lika dåligt som hon gör hela tiden. Men idag när jag prata med mamma så sa hon att hon mår så otroligt mycket sämre än vad hon brukar göra och det tyckte inte jag om att höra. För hon brukar säga att hon mår bara sämre och sämre för varje dag och nu säger hon att det klev ner ett antal trappor i smärta. Men ibland har hon haft riktigt bra dagar, då hon har skinit som en sol varje gång man träffat henne. Men inte nu längre. Man blir lika ledsen som henne när man ser henne ledsen.
En sak jag inte förstår, är hur cancer sjuka klara av att vara sjuka.. det är svårt att förklara. Men grejjen är den att jag fattar inte hur mamma orkar.. hon gråter ju hela tiden och hon bryts ner mer och mer för varje dag och ändå så bär hon ett leende varje gång jag ser henne! Hon är helt otrolig och det vet både jag och många därute. Hon är stark. Jag är stolt över att det är min mamma.

Det finns en låt. Jag brukade sitta i mitt rum helt ensam, och spela den på gitarr. Sedan kom jag på en idée. Vi skulle ha *musik cafe* i skolan en kväll med klass 7musik och 8musik (jag går i 8musik). Det innebär att att man ska sjunga eller spela något. Då tänkte jag att jag skulle spela den och sjunga till. Så jag satte mig där på stolen med gitarren i knät och började med att säga att denna låten tänkte jag sjunga till mamma. Jag sjöng hela låten och publiken satt och grät och mamma stor böla och när jag var klar med låten så avslutade jag medatt kolla in i hennes ögon och sade, *jag älskar dig* då började alla applådera otroligt mycket och det var otroligt många som bara grät och jag förstod inte riktigt vad jag hade gjort. Många kom fram till mig med tårar som rann nerför kinderna och sade, *du tog dig rakt in i mitt hjärta*.
Jag sjöng även den låten idag i skolan och jag fick de flesta att gråta då oxå. Mina lärare började gråta.. det var kalabalik. Då var det många som kom fram och sade samma sak som de flesta andra redan sagt, * du sjöng rakt in i mitt hjärta!* Jag förstår fortfarande inte hur jag kan beröra så mycket att de fäller en massa tårar.
Ska kanske sjunga den på skolavslutningen, fast det är ganska säkert. Senare idag hade jag konfirmations läsning och då fick jag reda på att jag ska sjunga den på min egna konfirmation den 29/5 i bollmoradalens kyrka klockan 12. Senare fick jag reda på att de ville att jag skulle framföra låten redan imorgon på en gudstjänst klockan 19.00 i bollmoradalens kyrka. Jag börjar märka att den här låten är speciell. För mig är den speciell just för att, varje gång jag sjunger/spelar den låten inför publik så nämner jag att det är till mamma jag sjunger/spelar för, och då blir låten extra speciell för mig eftersom att jag tänker på henne.
Så nu har jag lite att framföra.. som ni märker så måste det vara en låt som jag framför så bra att publiken fäller tårar och vill inte sluta applådera. Är glad att jag gör många ansikten till en droppe. För den droppen betyder mycket!
Your Call - Secondhand Serenade

Love<3

Hejsan alla mina kära bloggläsare!
Mamma lades in idag på sjukhuset, hon ska behandlas med strålkniven imorgon. Jag visste inte att hon skulle läggas in en dag innan, men okej. Jag vet att strålkniven är det tuffaste och jobbigaste mamma vet. Och jag vill finnas för henne på alla sätt, för jag ser att hon lider. Jag skulle vilja ta bort all smärta från hennes kropp och alla tumörer som finns överallt. Jag önskade att jag var hennes botemedel, för då skulle hon bli frisk på en gång.
Alla barn är beroende av sin mamma och jag är en av dem. Det finns inget barn som INTE skulle släppa en tår för sin mamma. Och ett barn har svårt att klara sig utan sin mamma. En mamma är allt för deras barn. Ett barn är allt för deras mamma. Just därför känner jag att jag har glidit ner på den fronten att vara barn i den tanken. Jag grät förut för att mamma var sjuk, inte för att jag trodde att hon skulle dö. Men idag så kan jag börja gråta för att jag är rädd för att förlora henne som mamma. Och just då känner jag mig som ett barn, men samtidigt så tycker jag att jag har rätt till att få gråta som ett litet barn igen. Idag grät jag i min kompis famn som ett litet barn. Det kändes bra. Man har verkligen ett stort behov av sin mamma. Men tänk själva, om ni skulle förlora eran mamma... asså själv skulle jag dö inuti, tror jag, om jag inte bestämmer mig för att leva vidare för hennes skull. Som tur så är mamma inte död men om vi säger att det är dax snart så tänker jag göra den sista tiden till den bästa. Och den tanken är väldigt svår att ta hand om för man vet inte hur man ska hanskas med den tanken eller hur man ska göra den verklig. Men jag ska verkligen bära ett stort leende varje gång jag träffar henne.

Idag har jag lyssnat på en låt, jag börjar gråta varje gång. Jag kan inte sluta tänka på mamma när jag lyssnar på den. Min kompis och jag lyssnade på den när jag satt ch grät i hennes famn. Och sedan lyssnade jag på den i bilen när vi skjutsade mamma till karolinska, då kanske det kom någon tår men jag torkade bort den sanbbt för jag ville inte att mamma eller syrran Lena skulle märka något.
Det är vissa meningar i låten som får mig att brista varje gång, den här tårklumpen som fastnar i halsen precis innan man börjar gråta, sitter där under hela låten om inte jag brister och börjar tjuta istället.
Jag har tänk på en sak, det finns olika saker man kan göra för att få igång tankeverkstaden riktigt ordenligt (så att man börjar gråta) beroende på vad det handlar om. När jag börjar tänka på mamma är då jag lyssnar på vissa låtar som får mig att tänka på henne. Ibland kan jag sitta och titta på gamla bilder som väcker en massa minnen. Sen har jag kommit på en sak som jag måste behålla efter mammas dö, oavsett om hon skulle dö om 20 vilket vi hoppas på så är det ändå samma sak jag tänker behålla. Jag har alltid gått och tänkt på vad som skulle få mig att tänka på henne som mest. Men idag kom jag på det. Hon brukar alltid smörja in kroppen med body lotion (olive body lotion) och då tänker jag köpa en sådan burk och ställa i mitt rum väldigt synligt och lukta på det varje dag. Hon luktar precis likadant. Och jag tänkte, varje gång jag luktar på den så kan hon inte vara mer med mig just den dagen i skolan tex. Hoppas ni förstår hur jag tänker. Det var ändå det första lilla minne jag tänker behålla.

Jag undrar hur många därute som har en mamma som ligger sjuk i cancer. Det är ju så att den är närstående till den som har cancer, mår sämre än den som är sjuk i cancer. Det är ganska sjukt. Men det är samtidigt väldigt logiskt. Men jag fattar vad de menar med de. Men när jag kollar på mamma så mår jag dåligt för hennes skull och då mår man ju sämre men för den sjukes skull. Men det är inte så konstigt det heller. För att, den man älskar mest lider man mest och helst med först.

Love<3

Hejsan!
Det har varit tufft att ta tag i nuet. Har sovit jätte konstigt. Det har varit otroligt skönt att gå och lägga sig i ett eget rum. Så fort jag somnar in så känns det som att Lena kommer in bara 10 minuter senare för att vi ska gå till skolan. Så nätterna har ju gått otroligt fort. Alla 3 nätter har varit precis likadana. Varje kväll hoppas jag på att få en lång natt, jag lyckas inte. Ikväll kan jag ju bara hoppas på igen att få en lång och skön natt.
Jag har ju inte haft så mycket tid för bloggen de senaste dagarna. Det är pågrund av skolan. Jag var på utvecklingsamtal i tisdags och fick reda på vad jag hade att plugga igen efter att jag gick inte i väggen och började skolka. Så nu tog jag tag i ALLT. Jag kommer i tid till lektionerna och har kommit ikapp i alla ämnen förutom SO. Allt de har jag gjort på bara 3 dagar. JAg har gjort ett antal prov och har ett oförberett engelska test imorgon. Sen hade jag både NO och spanska prov idag, har gjort halva SO inlämningen (religion), har lärt mig resterna i matten, har skrivit en uppsats till svenskan och ska läsa ut en bok till svenskan på 2 veckor knappt, med tanke på att jag började 2 veckor senare. Jag har jobbat som en dåre!! Jag är sjukt stolt!
Jag känner att jag börjar få tag på allt nu. Ikväll har jag inge plugg så jag tänkte att jag kunde blogga.

Jag var hos kuratorn i onsdags och vi pratade om det mesta kändes det som.Jag fick mycket tankar om marocko resan men vi fick mycket annat sagt. Jag älskar verkligen min kurator. Hon är otroligt duktig, och engagerad och då känner jag som *patient* att jag kan verkligen prata (vilket hon kanske märkt). Det är otroligt skönt att prata med henne. Hon ställer bra frågor och bra kommentarer och har mycket egna tankar kring mina tankar. Hon är sjukt grym!

Angående plugget. Vad fan är det som händer med klassen?! Alla har blivit så dryga och halva klassen skolkar nu. Det var mindre folk som skolka när jag var en av dem. Men nu när jag slutat så har de flesta börjat och jag känner att, jag är glad att jag tagit tag i min studie men samtidigt orolig för de andra som valt den vägen jag redan gått. För jag vet nu hur det kan gå/går. Personer kan vara så jävla dryga men detta är katastrof. Jag börjar fundera på om de börjar bli riktiga tonåringar.. om ni förstår vad jag menar. Det är fan inte kul. Det blir så svårt för mig att veta vem jag ska umgås med när de är så dryga, men samtidigt är jag van vid att vara ensam och det har jag inget emot heller. Men när jag inte vill vara ensam så finns det ingen jag kan vända mig till nu för tillfället.
Men jag tänker skita i deras kommentarer. Det är sommarlov snart.

Jag var uppe hos mamma idag. Hon har typ blivit sämre. Hon hade tydligen ramlat igår och verkligen fått ont i hela vänster sida, tror jag hon sa. Hon säger också att hon tror att det finns mer metastaser på skelettet på andra ställen. Hon sa också att hon tror inte hennes ben kommer orka gå fler dagar till.
Det känns som att hon börjar fatta hur sjuk hon är och kanske börjar acceptera hur sjuk hon är. Men samtidigt är det nog en sådan sak man aldrig kommer kunna acceptera, men däremot tror jag att hon börjar förstå iaf. Jag vill kunna besöka henne mer än jag gör nu men jag har inte den tiden. Plus att jag tycker det blir en sådan konstig stämning om vi träffas för ofta. Men jag saknar henne.
Jag vill inte att det går fort.

Jag skulle vilja blogga om mina tankar om sjukdomen och känslor. Jag tror jag behöver det. Det finns andra där ute som kanske sitter i samma sits och vill veta hur andras känslor är angående situationen. Så då vet ni vad ni har att förvänta er.

Love<3

Heejsan!
Idag har varit en tuff dag, med packning och plugg och möten som man missat och allt var det var. Har varit jätte konstig i skolan och typ satt mig i ett hörn och bara gråtit ett antal gånger. Sen på spanskan så gick det super bra helt plötsligt, och jag menar, hur mycket har inte jag skolkat från de lektionerna? de är ett antal kan jag ju säga. Men på oförberedda testet idag fick jag mvg på första sidan. Andra sidan hann jag inte göra, men min lärare sa att jag inte behövde göra andra sidan eftersom att jag klarat första. Hon var i chocktillstånd att ens kunde skriva *hej* på spanska eftersom att jag skolkat, och när jag väl kommit har jag inte tagit med mig materiel.. heeh fy mig. Men sen den här stora packväskan som jag packat mer än 4 gånger, man måste verkligen lära sig hantera den väskan. Speciellt när den ska sättas på pakethållaren. Det är kämpigt kan jag ju säga.
Har satt den där stora packväskan på min cykel ett antal gånger nu och vet hur man gör, men imorgon slipper jag. (skönt)
Idag missade jag min tid hos kuratorn, hade verkligen helt glömt bort den. Jag måste verkligen vara helt slut och virrig. Men det blir lätt så när man sitter i min situation har jag märkt. Men Jag ringde upp henne snabbt som attan och ordnade en ny tid som blir på onsdag. Den behöver verkligen jag!
Som sagt, flyttningen... Jag bestämde mig för att testa och hamnade hemma hos syrran Lena och nu ska jag vara här i 4 veckor. Yeey! Det blir verkligen något nytt för mig kan jag säga. Men jag ser fram emot det. Kan ju iaf tänka positivt de 2 första veckorna, vilket man gör automatiskt. I början av veckorna så är det alltid så att när man kommer till något nytt ställe så är det de bästa stället och allt vad de kan vara, så det kommer vara samma sak här antagligen. Och tills vidare hoppas jag =)
Imorgon blir det att ta cykeln till skolan och börja en ny dag, och hoppas på att det blir en bra dag. Och hoppas på att slippa släppa fler tårar. Nu blir det sängen för mig!

There will be an answer!

Love<3

Hej mina underbara bloggläsare!
Har tävlat och jobbat i hallen under hela helgen nu, så man kan säga att jag är helt slut med andra ord!
Ville blogga igår kväll, men det vart för sent och jag vart för trött och då vart det bara sängen på en gång.
För en timme sedan så ringde jag mamma. Hon ville snacka lite.(Jag bor hos syrran Jenny nu) Helt plötsligt så frågar hon om jag vill flytta hem till syrran Lena som precis kommit hem från Maldiverna IDAG. Och jag vart som ett enda stort frågetecken, tror inte ens jag fick någon riktig anledning till varför jag skulle flytta dit. Men jag fick välja själv. Och så slut som jag är nu så kunde jag inte ta något beslut. Jag sa att jag måste tänka på saken. Jag fick flytta hem till mamma också om jag ville, men det ville verkligen inte mamma själv så då försvann det alternativet från min sida iaf. Om hon inte vill ha mig hemma så tänker inte jag tvinga henne till det, om hon inte orkar. Det skulle bara göra henne ännu sämre, och det är det sista jag vill.
Jag vill inte bli den här bollen igen som flyttar hit och dit. Men det känns som att man blir illa tvungen till när man inte hittar det perfekta stället.. fast det kanske jag aldrig kommer göra oavsett men ni kanske förstår vad jag menar. Den här tryggheten är det som saknas, tror jag. Men det kan ju vara den säkerheten jag bara känner med mamma som ändå någon dag kommer att försvinna, så jag måste tänka bort den tryggheten. Men det finns ju en annan trygghetskänsla som man behöver när man flyttar runt som jag gör, och när man hittat den så är det rätt. Men eftersom att jag aldrig hittar den när jag flyttar fram och tillbaka hela tiden så måste ju det alltså vara fel ställen jag flyttar till. Vilket bara är två ställen. Men om jag nu testar syrran Lena, så får vi ju se vad jag känner för trygghet där. Men det kommer inte spela någon roll. För att jag vill inte bo med mina syskon bokstavligt talat efter att mamma har dött. Det står jag fast vid, oavsett hur mycket jag älskar dom som mina syskon, jag tänker inte bo hos dom. Och nu är det ju ett undantag eftersom att mamma fortfarande lever och jag kan bara gå dit om det händer något. Men tänk sen när hon inte finns, vart ska jag gå då?

Måste hem till mamma imorgon efter skolan och hämta nya kläder och så. Måste också tänka på detta med flyttningen.. och varför. Jag tänker såhär, vad har jag att förlora eller vinna om jag flyttar till andra syrran ett tag? Eftersom att jag inte fått bo där nångång så kan det ju vara bra att få ta chansen nu när man fått den. Sen om det alternativet är bättre eller sämre, det lär vi ju märka men det kan man ju inte avgöra förens man testat. Men som vanligt så tänker vi positivt.

Nu har jag en fått en sak att tänka på. Skriver imorgon om vad resultatet blev.

Love<3

Hej alla mina gamla bloggläsare! Nu har inte ni fått läsa min blogg på jätte länge. Jag slutade skriva en stund för att det var inte så mycket som hände hemma, mamma åkte inte in på sjukhuset något och jag hade inga kaotiska känslor som behövde skrivas av. Men nu har jag inte kunnat skriva för att jag gick in i väggen och har inte kunnat, varken skriva eller läsa. Och sen har jag inte haft tillgång till data heller. Men nu kände jag att jag var tvungen att skriva av mig, för nu är det mycket känslor som sprudlar inom mig och få inte direkt komma ut som de vill, för då blir det bara en massa tårar.
Anledningen till att jag åkte in var för att jag fick en stressyrsel.. som inte var så jätte bra. Ni kanske förstår varför jag fick det..? Det gick över styr helt enkelt. Jag håller ju allting inom mig hela tiden.. och nu sa kroppen ifrån och då vart det som det blev. Det började med att jag och mamma satt bara och åt middag, och jag kommer ihåg att victor var där också.. precis när jag hade ätit klart så lutade jag mig bakåt.. och då sa det pang i huvudet och allting snurrade. Jag fick inte kontroll på något, min syn försvann och jag kunde verkligen inte göra något. Men till en början så satt jag och garva eftersom att det var så läskigt. Jag höll i victor jätte hårt. Sen skulle han gå, så jag följde med honom till dörren, och jag kunde inte gå, han stod bara och skratta och jag skrattade också men nu började det bli lite konstigt.
Jag gick in igen och satte mig och kollade tv..eller jag försökte iaf, men det funkade inte alls. Mamma gick ut och satte sig på loftgången och tog frisk luft. Jag tänkte att det kanske skulle gå över, men det gjorde inte det. Så jag gick ut till mamma, genom hallen. Jag ramlade 4 gånger på hela den biten vilket är typ 10 meter. Då började jag fatta att det var katastrof. Jag sa till mamma att allt bara snurrade. Så kom grannen ut. De gav i förslag att åka in. Åka in, det är det värsta ordet jag vet. Det innebär sjukhus,nålar,sjuka. Det var bara så fruktansvärt att jag skulle bli drabbad. Nu var det min tur. Jag nekade många gånger. Men kom på mig själv att det kommer inte gå bättre om jag inte åker in. Så syrran Lena kom och hämtade mig. Vi kom in 22.30 och jag lades in 04.45. Under den tiden så tog de prover och prover och prover. Och kollade EKG. Mitt hjärta slog inte som det skulle. Läkarn fick panik och la in mig. Dagen efter så lärde jag mig, men det snurrade. Känslan som jag hade var ilska och ångest. Tusen frågor snurrade i mitt huvud. Mår jag verkligen så här dåligt? Den dagen fick jag åka hem och jag åkte direkt till skolan. Egentligen ville jag bara bort,bort,bort. Jag var så fruktansvärt rädd att jag skulle få åka in igen om några veckor för att det skulle hända igen. Jag är så rädd för att gå sönder.
Efter de så kunde jag varken läsa eller skriva. Det var något jag fick lära mig igen. Som tur var så gick det väldigt fort. Men jag kunde inte gå till skolan på hela veckan efter. Jag låg i sängen tills dagen tog slut. Träningarna hoppade jag över. Jag sket verkligen i allt. Åt ingenting heller. Alla läxor sket jag i. Mina betyg rasade som in i bomben fick jag reda på i måndags. Så jag tog tag i det på tisdagen. Och jag har 4 prover att göra. Nu kan jag ju skriva och läsa, så nu kör jag bara så får vi se hur det slutar. Och nu känns det som att jag inte tänker, utan jag bara kör hårt.
Idag jag var jag med på min första träning på sjukt länge. Vi har tävling imorgon ;) Men träningen gick oväntat bra för mitt phyke ( eller hur det nu stavas). Så nu vet jag att jag kan både plugga och träna igen. =)
Jag gick in i väggen någon gång i slutet av april på en söndag kommer jag ihåg.
Men det var en tragisk händelse som hände under denna tid och sen hoppas jag att det inte händer igen.

En annan tragisk grej som jag tänkte berätta. Detta var innan jag gick in i väggen. En dag under skoltid så skulle det vara ett litet möte hemma med en läkare. Mamma undrade om jag ville vara med och jag tänkte, ja varför inte, vad kan hända?. Så jag gick hem och då satt jag, mamma och syrran Jenny och väntade, under tiden frågade jag varför läkarn skulle komma. Men ingen av de visste. Läkarn kom och började lite lätt att fråga oss hur vi hade det och så... men efter ett tag så frågar någon av oss 'Varför har du kommit hit för?' Då säger hon att det är en sak som hon ska berätta som hon inte kunde ta i telefon och jag fick en klump i halsen redan då, som fattat att det var en dålig nyhet, vilket hon sa efter någon stund. Enligt mig är det ingen dålig nyhet. Det är en hemsk nyhet!
Cancern har spridit sig ut i lungorna, mellan lungorna, skelettet och mer kommer jag inte ihåg. Mamma blev riktigt ledsen och kunde inte hålla tillbaka tårarna. Det spruta, jag höll tillbaka precis som vanligt. Det här var det sämsta besked man kunde få! Mamma frågade hur länge hon skulle få leva. och läkarn vägrade svara. Som undanflykt sa hon att hon inte visste och jag hade bara lust att klappa till henne. Men istället så gick jag där ifrån till skolan. Jag hade kvar klumpen i halsen som legat där länge. Den ville inte försvinna.
När jag kom till skolan så gick jag upp till mitt skåp och det var tomt överallt. Jag bestämde mig för att, om inte jag släpper ut tårarna och skiter att det gör ont så kommer den här klumpen aldrig försvinna. Så jag började lite lätt och det vart lite mer och lite mer. Till slut kommer Lollo ut från klassrummet och jag ser henne, då brister jag. Hon springer fram och är helt chockad över att jag gråter så jävla mycket och jag börjar slå i skåp. Och hon tvingar ut mig att berätta vad det är, eftersom att jag beter mig som jag gör. Jag verkligen brast. Det började rinna ut klasskompisar från klassrumet som Lollo precis sprungit ut ifrån. Alla blev i chocktillstånd när de både såg och hörde mig tjuta av tårar. Jag berättade och fick mer än tusen kramar och otroligt mycket stöd. Det kom säkert någon gläde tår just för att jag kände den tryggheten bland de bästa i klassen, just av att veta att jag har en otrolig stöd från deras sida och det var så sjukt mycke säkerhet som jag kände i deras kramar som jag fick en massa av. Jag var helt slut efter att ha gråtit klart. De skulle ha deras sista lektion (idrott) Och jag bara kände att jag inte skulle palla. Men jag bestämde mig för att bara köra hårt!
När vi fick det beskedet så kändes det som att jag dog. Det kändes som att mamma redan var död och att jag precis dog. Det kändes verkligen som att jag var stendöd.
Nu känns det som att det blir en sista tid med mamma som kommer bli den mest betydelsefulla tiden tillsammans med henne. Om hon nu ska MÅSTE gå ifrån mig så får hon bara göra det om jag får bra minnen med henne. Det kommer att bli skit tufft. Det känns som att allt kommer ta slut snart. Jag vill inte att hon ska gå. Det kommer bli ett rent jävla helvete när hon försvinner. Tänk om jag går sönder. Tänk om jag inte kommer kunna hantera hennes bortgång. Tänk om jag inte kommer klara mig utan henne. Mitt ALLT kommer att försvinna.

Love<3