Nu var det ett tag sedan jag bloggade. Det beror på tiden. Den räcker liksom inte till, jag får blogga en snabbis lite då och då. Däremot så är tankarna inte få, dem bara rullar på.
Plugget går sjukt bra. Träningarna går sjukt bra. Allt rullar. Men jag känner att snart kommer jag bryta ihop av gråt just för att mamma inte kan vara här bredvid mig och se hur bra jag har det. Jag vet att hon vet, men jag vill med egna ord berätta för henne vad jag känner. Jag vet att hon vet vad jag vill säga, men jag vill kunna öppna munnen framför henne och få ut det den vägen... inte tankeföring. Hon sitter säkert och kollar ner på mig och håller koll på mig som en hök och följer mina fotspår, och det hoppas jag också. Jag vill att hon ska vara här lika mycket som jag vill att hon är med mig utan att jag ser det. Men man vill så mycket. Man saknar så mycket. Man gråter så mycket. Man inser saker man inte gjort förut nu. Man känner en ilska som är en ilska som jag tror att man bara kan få fram när man förlorat det bästa man har, det är en speciell ilska. Man känner en ensamhet även fast att man låtsas att den jämt håller en i handen. Man vill helt enkelt för mycket. Man vill saker som man själv inte kan ändra på.

Men jag måste säga att jag är lycklig. Även allt jag gått igenom så har tankar kring det förändrats. Jag menar, jag har mina helt underbara vänner. Jag har en familj! Det är det bästa av allt. En familj som faktiskt vill ha mig som en familje medlem. Tänk om jag inte hade haft några syskon, då hade jag haft foster familj. Men ärligt talat så finns det nog ingen bättre lösning än den här, och jag kan säga att det är något jag är överlycklig över!
Det går bra i skolan i hopp om en bra framtid. Jag ser nu att allt jag ser är positivt. Det känns som att den riktigt Fatima är tillbaka. Hon som bara vill väl. Men nu känns det som att hon vill väl fast 10 gånger så mycket mer väl.. haha det är svårt att förklara, men det jag vill säga är att jag är glad över hur allt ser ut nu, att lösningar faktiskt kan se otroligt goda ut. Jag trodde att mitt liv tog slut när mammas gjorde, men jag ställde mig på benen och ville se vad det fanns för stödpelare även fast att jag bara hade negativa tankar som = Inget kommer bli lika bra som förr, allt kan bara ta sig, varför ska jag leva? hur ska jag kunna leva utan mitt allt?
Det var bara negativt. Men jag har nu insett att man inte ska bestämma sig för tidigt om något som man kan ha helt fel om. Det kan gå hur bra som helst om du bara ger dig fan på det. Bara du vet vad du vill, och gör det bästa av det. Man kan inte göra mer än sitt bästa, det vet både du och jag.
Man kan se det på detta sätt också, det betyder inte att mitt liv är slut bara för att någon annans är.. lev för dennes skull. Mer än det kan du heller inte göra. Dela med dig så kan inget gå fel. Ett leende på läpparna och du kanske har gjort min dag, vad vet jag. Du hälsar och jag blir som gladast. Du säger, men se det såhär, och du har fått mig att se det på en annan vinkel *Positivt* vill säga. Vi måste lära oss att ge mer och inse vad vi faktiskt har och att vara glada över det vi har.

Skapa inte dina egna problem, utan hjälp de andra att också förstå det.
Om ni har några frågor om vad som helst så vet ni vart jag finns. Jag hjälper gärna dig om du har det jobbigt om det minsta. Allt från kompis/pojkvänn/flickvänn problem till ja precis allt! Jag vill finnas till hjälp! Jag vill också finnas till för dig!

Love<3