Jag finns också till för dig
Plugget går sjukt bra. Träningarna går sjukt bra. Allt rullar. Men jag känner att snart kommer jag bryta ihop av gråt just för att mamma inte kan vara här bredvid mig och se hur bra jag har det. Jag vet att hon vet, men jag vill med egna ord berätta för henne vad jag känner. Jag vet att hon vet vad jag vill säga, men jag vill kunna öppna munnen framför henne och få ut det den vägen... inte tankeföring. Hon sitter säkert och kollar ner på mig och håller koll på mig som en hök och följer mina fotspår, och det hoppas jag också. Jag vill att hon ska vara här lika mycket som jag vill att hon är med mig utan att jag ser det. Men man vill så mycket. Man saknar så mycket. Man gråter så mycket. Man inser saker man inte gjort förut nu. Man känner en ilska som är en ilska som jag tror att man bara kan få fram när man förlorat det bästa man har, det är en speciell ilska. Man känner en ensamhet även fast att man låtsas att den jämt håller en i handen. Man vill helt enkelt för mycket. Man vill saker som man själv inte kan ändra på.
Men jag måste säga att jag är lycklig. Även allt jag gått igenom så har tankar kring det förändrats. Jag menar, jag har mina helt underbara vänner. Jag har en familj! Det är det bästa av allt. En familj som faktiskt vill ha mig som en familje medlem. Tänk om jag inte hade haft några syskon, då hade jag haft foster familj. Men ärligt talat så finns det nog ingen bättre lösning än den här, och jag kan säga att det är något jag är överlycklig över!
Det går bra i skolan i hopp om en bra framtid. Jag ser nu att allt jag ser är positivt. Det känns som att den riktigt Fatima är tillbaka. Hon som bara vill väl. Men nu känns det som att hon vill väl fast 10 gånger så mycket mer väl.. haha det är svårt att förklara, men det jag vill säga är att jag är glad över hur allt ser ut nu, att lösningar faktiskt kan se otroligt goda ut. Jag trodde att mitt liv tog slut när mammas gjorde, men jag ställde mig på benen och ville se vad det fanns för stödpelare även fast att jag bara hade negativa tankar som = Inget kommer bli lika bra som förr, allt kan bara ta sig, varför ska jag leva? hur ska jag kunna leva utan mitt allt?
Det var bara negativt. Men jag har nu insett att man inte ska bestämma sig för tidigt om något som man kan ha helt fel om. Det kan gå hur bra som helst om du bara ger dig fan på det. Bara du vet vad du vill, och gör det bästa av det. Man kan inte göra mer än sitt bästa, det vet både du och jag.
Man kan se det på detta sätt också, det betyder inte att mitt liv är slut bara för att någon annans är.. lev för dennes skull. Mer än det kan du heller inte göra. Dela med dig så kan inget gå fel. Ett leende på läpparna och du kanske har gjort min dag, vad vet jag. Du hälsar och jag blir som gladast. Du säger, men se det såhär, och du har fått mig att se det på en annan vinkel *Positivt* vill säga. Vi måste lära oss att ge mer och inse vad vi faktiskt har och att vara glada över det vi har.
Skapa inte dina egna problem, utan hjälp de andra att också förstå det.
Om ni har några frågor om vad som helst så vet ni vart jag finns. Jag hjälper gärna dig om du har det jobbigt om det minsta. Allt från kompis/pojkvänn/flickvänn problem till ja precis allt! Jag vill finnas till hjälp! Jag vill också finnas till för dig!
Love<3
Återträff
Love<3
Svacka i vågor
Just nu så känner jag att det trycker men jag känner doc att det inte är dags att släppa iväg stenarna än. Men jag mår faktiskt riktigt bra. Jag vet att det är pågrund utav alla människor här ute som gör min vardag.
Gymnastiken har fått mig att falla pladsk nu några gånger, det börjar bli lite jobbigt. Men jag har börjat med dansen igen och känner att jag mått som allra bäst. Så nu är det dansen som får mig att må som allra bäst. Det känns bra att ha hittat tillbaka till tryggheten igen.
I skolan så ser allting väldigt positivt ut. Betygen ligger på topp och jag ligger på topp. Allt ligger på topp! =)
Någon dag som kommer att komma...så tänkte jag berätta lite om hur det ser ut här hemma och hur planerna ligger till och så.. ni får vänta med spänning.
Om ni har några frågor så tycker jag att ni kontaktar mig på fb eller på mobilen.. det kan vara vilken fråga som helst.. var inte rädda för att fråga om mammas död eller marocko resan eller vad det nu kan vara.. jag blir bara glad om ni vill veta och att ni frågar. Ha det!
0723057235
Love<3
Du var ALLT
Att komma från stan och åka förbi din grav mamma får mig att tänka på dig.
Att gå förbi kyrkan varje dag mamma får mig att tänka på dig.
Att gå förbi konsum varje dag mamma får mig att tänka på dig.
Att irritera sig på att du inte finns längre mamma får mig att tänka på dig.
Att jag inte längre kan få pussa och krama dig mamma får mig att tänka på dig.
Att veta att du saknas mamam får mig att tänka på dig.
Allt har ett samband med dig mamma. Det går inte en sekund utan att du finns i mina tankar. Det går inte en sekund utan jag stör mig på att jag aldrig mer kan krama eller pussa på dig. Det går inga sekunder utan dig runt om mig. Jag trodde inte det fanns ett liv utan dig.. men det finns däremot inga sekunder. Det är så jävla svårt att veta att du inte finns. Jag skulle vilja sitta i din famn och kunna prata om allt. Just nu vill jag bara lägga mig ner och dö. Ord räcker inte för att beskriva hur mycket jag saknar dig och att jag skulle kunna göra allt för få krama dig igen.
Tårarna klarar inte av att hållas kvar inne, de måste få komma ut. Men jag vill vara i din famn och gråta. Det var i din famn jag kände mig som tryggast. Jag önskade att du bara kunde klappa mig på kinden och viska 'Jag är här gumman, allt är okej'. MEN DET ÄR DET INTE, FÖR DU ÄR INTE HÄR!
Fan vad ALLT ska vara tufft utan dig. Vet du varför mamma...!? Jo, för du var mitt ALLT! Och nu känns det som att allt bara går sönder, och kommer göra många gånger till. Men mamma, berätta bara för mig att finns här bredvid mig, och att du kommer följa varje steg jag tar. Jag vill ALDRIG vara utan dig mamma. Du måste följa mina fotspår, annars kommer jag inte klara mig.
Ensam är inte stark.
<3
Familjerätten
Det enda de ville ha sagt på mötet var i fråga till mig ifall om jag var säker på att jag ville har syrran som förmyndare. Istället för att ringa upp mig och fråga lite snabbt på 2 minuter så tar de en helt timme på sig att fråga. Det var lite onödigt, men det spelar ingen roll. Det kanske fanns något annat skäl i att de skulle träffa mig, men vad vet jag. Jag tyckte det skulle varit lite smidigare att lyfta luren och fråga den enkla lilla frågan lite snabbt än att gå till ett kontor för att träffa dem i en timme. Det var ju bara en fråga. Aja, ska sluta irritera mig på det.
Men jag fick iaf reda på att det kommer gå lite fortare nu med att få en förmyndare, för det kommer inte krävas några rättergångar eller tingsrättar eller något sådant.. utan nu är det bara en man som ska besluta ifall om syrran får bli min förmyndare. Så det känns ju bra!
Sen blir det inge fler möten.. eller ja, inte angående förmyndare. Men det kommer fler möten angående boende. Vi ska bara klargöra att det är här jag bor nu och så.
Ni ska veta att jag kommer blogga lite då och då.. när jag känner för det helt enkelt, och inte varje dag. Men jag säger ju till på facebook innan.. Men så ni vet.
Ta dagen som den kommer och skyll inte på någon annan för hur din dag har varit!
Love<3
Boende
Jag vet inte om jag har berättat nya ideén angående boende.. men om jag har det så får ni väl lida av att läsa det igen ;)
Så här är det va.. att jag och Lena har snackat riktigt ordentligt angående detta. Jag ska bo kvar hos Lena ett år och sen blir det egen lya. Så vi skiter i fosterhem och allt. Det blir lättast så här. Men grejjen är den att vi håller på att kolla ett större hus, och är det så att vi hinner flytta till ett större hus snart så lär jag nog bo kvar lite längre en sagt. Jag hoppas bara dem orkar med mig lite längre ;)
Men vi får se hur allt blir sen, om vi hittar något hus eller nått. Men det som är så bra är ju att jag faktiskt bor här nu och slipper oroa mig. Med tanke på att jag är så duktig på att stressa över mat, boende.. och allt sen.. marocko resan och så.. men det är över nu. Jag tänker framåt. Skolan kommer först. Det är i skolan som jag mår som allra bäst! Det kanske inte är så konstigt. Men grejjen är den att jag har förvandlats till en riktigt riktigt läskig plugghäst. Men å andra sidan är det bra att vara plugghäst med tanke på att nästa år är det faktiskt gymnasiet som kommer. Så lite stressad känner man jag sig. Men jag tror det kommer gå bra med tanke på att Fatima har förvandlats till en pluggis! =D
Allt känns riktigt bra nu.. allt omkring liksom. Det bara rullar, som jag brukar säga.
Imorgon ska jag på möte med familjerätten angående vem som ska bli min vårdnadshavare. Vet inte riktigt vad de ska säga. Men just den delen om att inte ha någon vårdnadshavare har jag lyckats släppa helt. Jag har slutat oroa mig för länge sen. Förut var det läskigt att ens att röra sig bara för att man inte hade någon som hade koll på en. Ni skulle säkert tänka, fan vad skönt..FREEDOM! Eller något sånt. Men riktigt så är det inte när man väl står där och fattar att.. shit händer någonting nu så är det upp till mig. Jag var rädd minsta lilla sekund. Men helt plötsligt så en dag så släppte allt. Jag såg allt så positivt. Jag hade glömt att jag inte äger någon vårnadshavare, och det var skönt. För det var mest pågrund av det som oron svämmade över och rädslan, de flesta känslorna helt enkelt. Men idag är jag en annan person och nöjd med att det faktiskt vände på sig. Dörren till en framtid öppnades. Från att ha stått på glänt och se ett litet ljus, till att se att dörren öppnas helt och det enda jag ser är ljus.. bara positivt. Allt är fantastikt. Men det få inte alltid vara så positivt. Man måste få vara arg på livet och tycka att livet är piss och pina..fine, gör de då! Det behövs. Man kan inte gå runt med ett fejk leende.. det går inte till på det sättet. Gråt om du vill! Det är du som ska må bra flr din egen skull, ingen annans!
Love<3
Allt i ett
Dagen efter blev som tur var..normal.
Jag har idag spenderat tid med med kära kontakt person. Vi fikade först och sen belv det biofilmen *PUSS* som var väldigt intressant. Den var lite som babel, fast med fler kanter eller vad man ska säga. Men den var bra. Inget dåligt val.
Det var första gången jag träffade min kontakt person som kontakt person. Det var supermysigt! Det kändes som att jag fick vara jag lite mer på något sätt.. svårt att förklara. Det jag kan säga lite enkelt är väl att det var väldigt kul och hur trevligt som helst! Och jag längtar tills nästa gång jag får träffa min kontakt person. Det känns som att vi är lika på vissa sätt och därför stämmer vår kemi. Det känns bara så rätt. Och det är super viktigt. Annars blir det svårt att prata. För att man ska kunna släppa ut allt man bär på så måste man känna att man litar på den personen. Vissa har jätte svårt för att hitta den rätta kuratorn eller kontakt personen eller vad som.. men för andra har det varit lätt att hitta någon riktigt bra. Jag har ju letat som en dåre och har äntligen hittat och jag kan säga att det var verkligen värt det. Det känns så bra nu!
När jag åkte hem från bion.. så åkte jag förbi masten med bussen. Mammas gravplats ligger därinne. Och jag har på något sätt väldigt svårt att inte kolla dit när jag åker eller går förbi. Jag bara längtar tills hennes gravsten sätts på plats så jag kan gå dit och bara sätta mig där när jag känner för det.
Den här promenaden som jag tog i onsdags när jag var så tom... då skulle det varit perfekt att gå till mammas grav och bara sätta mig där och rensa tankarna som snurrar runt i hjärnan på en.. men jag känner att jag inte kan göra det när det inte finns någon sten. På något sätt så ser man henne mer när det finns en gravsten.. eller det markerar mer att det är hon som ligger där. Då känns det mer rätt.
Jag har en saknad som alltid kommer finnas kvar, som aldrig kommer ge sig av.
Love<3
Det är okej att gråta
Kom nyss hem från föreläsningen *stöd i sorg* Det var väldigt intressant. De pratade om de fyra stegen man går igenom med sorg och så.. man känner ju igen sig. Jag kände att jag tog åt mig väldigt mycket och lärde mig något här och där om jag inte redan visste.
Den senaste tiden har jag varit så orolig för att jag inte kan gråta.. eftersom att jag inte gråter så ofta. Under tiden som mamma var sjuk så grät jag mig till sömns varje natt och då tänker jag.. att jag kan ju har gråtit ut det mesta under den tiden och att jag nu bara gråter när det är något som bara påminner väldigt mycket. Fast jag kan tycka att jag är rätt duktig på att inte över reagera, utan jag tar det väldigt lugnt och lever med situationen. Man har ju liksom inget annat val. Men det jag tänkte på var att.. om jag inte gråter ut så kanske det kommer drabba mig mycket senare. Det vet man ju att det kan hända. Har ju varit där en gång tidigare. Det är ju just det där... låter man inte känslorna komma ut på ett eller annat sätt så drabbas man tillslut fysiskt och inte bara psykiskt. Det jag har lite som motto är, låt känslorna komma ut på vilket sätt som helst på bara vågorna får rinna iväg och låta dig få slappna av, på ditt villkor. Därför tycker inte jag man ska skämmas för att gråta, jag gjorde ju det alltid förut. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var så läskigt att gråta inför andra. Så sitter man där och ser andra gråta, då känner man sig så känslokall. Men när man väl lär sig gråta i större grupp så lättar trycket oehört mycket. Det är just det som är så svårt att förklara. Men jag säger bara det. Låt allt komma ut, på ett eller annat sätt. Jag menar, är det så att du vill slå till något så ta en kudde och ta i allt du har, bara det får dig att känna dig bättre. Du måste ta dig i första hand när det gäller att arbeta med sorg. Är det så att du känner att du behöver låsa in dig i ett rum i några timmar och bara stirra in i en vägg, gör det! Bara det får dig att må bättre. Man märker av att själen rensas på nytt hela tiden och tillslut kan man faktiskt skratta utan att det känns fel, tillslut kan man faktiskt bara va, utan att det känns konstigt. Hörde ett citat idag som fick mig att förstå det jag redan har förståt men samtidigt så kan man aldrig förstå för mycket av det 'Om du inte låter din sorg få komma ut i tårar, då kommer dina organ att gråta'
Så gråt nu bäst du kan, för senare kan det vara försent och då gör det bara ont!
Love<3
Nytt kapitel, nytt liv
Nu är alla konfirmationer klara, träningarna började idag, imorgon börjar skolan och hade tänkt börja det nya livet. Nu börjar allt! Nu börjar mitt nya liv!
Just nu känns allt som stadigast. Just nu känns allt som bäst. Just nu känns allt så glatt. Just nu känns allt så rätt. Det känns som att inget kan gå fel, allt bara rullar.
Jag vet att jag kommer ha riktigt svåra stunder här framför, det har jag på känn, men jag vet inte när. Men jag börjar bli lite rädd. Med tanke på att allt rullar på så bra just nu. Men jag kan ju inte skjuta fram sorgen på något sätt, den får komma lite som den vill. Annars kommer jag inte klara mig.
Det känns bra att få komma tillbaka till skolan där man har vännerna som älskar en för den man är och finns alltid där när man behöver en. Min klass är bäst på att vara bäst.
Imorgon ska jag på en föreläsing *Stöd i sorg och kris*. Där ska man få ställa frågor, höra lite om hur man kan hanskas med sorgen eller rättare sagt 'bearbeta' sorgen på rätt sätt, och så kan man få prata ut sig lite om det skulle kännas rätt. Jag tror den föresläsningen kan vara bra för mig. Jag känner att jag kan hanskas med sorgen på rätt sätt, det ända som jag stör mig på är att jag hela tiden trackar mig själv med alla tankar om mamma. Man får flashbacks och så.. det är väldigt jobbigt. För jag känner att jag inte kan kontrollera tankarna kring mamma. Det är bara negativa tankar, men det är också jobbiga minnen som jag hela tiden påminner mig själv om. Det kanske är helt normalt men det kan vara helt onormalt också, vad vet jag. Så just nu är de det jag känner att jag behöver hjälp med. Men det kan ju kanske vara ett sätt för mig att arbeta sorgen på, med tanke på att jag blir väldigt ledsen när jag håller på att tracka mig sådär utan kontroll på tankarna. Och då får jag ju gråta ut men jag tycker inte jag ska behöva tracka mig själv med tankar för att kunna bearbeta sorgen. Det är för jobbigt.
Alla är ju olika när det gäller att arbeta med sin egen sorg, man måste hitta sitt eget sätt. Jag vet inte om jag har gjort det riktigt. Det känns inte som det. Det kommer nog bli lättare när mammas gravsten kommer på plats, så jag kan gå till henne och bara prata, och hoppas på att hon kommer som en duva eller som ett blad på mina knän, vad vet jag. Jag saknar henne så.
imorgon vänder vi på sista sidan och börjar det nya kapitlet = nya livet!
Love<3
Utveckling efter utveckling
Jag mår inte riktigt bra just nu. Har varit en lång och tuff dag och är helt skakis och är säkert lite nervös inför morgondagen. Känner att jag är rätt tom på ord fast att jag vet att jag har hur mycket som helst att skriva om. Men nu känner jag att jag måste vila lite och ta igen lite energi så jag orkar med morgondagen. Skriver imorgon som vanligt! Wish me good luck!
Love<3
Nya framtiden
Från och med dagen innan åland så har jag fixat boende ett år och framåt och en framtid helt enkelt. Nu är allt bestämt och fixat och nu blir det inge mer tänkande och oroande över allt och lite till. Jag och äldsta syrran Lena har pratat riktigt ordentligt angående detta och det är inte direkt det lättaste valet och så.. men vi har iaf kommit fram till att jag bor hos Lena i ca ett år, sen blir egen lya! Det ska bli härligt samtidigt som det ska bli väldigt spännande och läskigt. Jag har tänkt riktigt ordentligt angående att flytta tiill eget eftersom att det är ett väldigt stort steg och det kan bli tufft men det kan också bli toppen bra, man vet ju inte. Det är därför det är så viktigt att jag verkligen ser till att jag gör vad som känns rätt och väljer rätt beslut. Det är ju ingen som vet vad som är rätt eller fel, tror inte det finns något rätt eller fel. Jag behöver bara följa mitt hjärta, allt kommer fixa sig.
Det smarta med detta är ju att jag slipper flytta till foster familj. Så vi har lyckats lösa situationen på ett väldigt enkelt och snabbt sätt men väldigt sent. Men bättre sent än aldrig. Men jag känner att jag måste lita på syrran upp till 100 procent som har sagt att det är självklart att jag får stanna. Jag menar, jag vill inte vara påträngande och så, men jag har ju ändå bott här ett tag så det blir ju inte direkt annorlunda eller så. Men det är ändå en slags skillnad på det hela.
Nu har jag berättat hur framtiden ser ut. Jag trodde aldrig att jag skulle komma fram till något. Har inte direkt sett någon framtid. Har varit så negativ när det gäller den biten. Det kan vara för att jag inte varit beredd på att lämna mitt hem och komma till ett annat, med familj. Så nu när jag vet att jag faktiskt bor här på heltid så måste erkänna att jag känner mig riktigt trygg. Men detta år kommmer att flyga iväg ändå, och snart kommer jag sitta där på en stol i min egna lägenhet och tänka på hur jag kunde hamna här...
Det är väl något jag får ta då. Men allt blir nytt för mig hela tiden. Jag försöker att lägga all energi på skolan i år. Sista chansen för mig att visa vad jag faktiskt har att ge. Med tanke på förra året som gick helt åt skogen. Visst, jag har en massa anledningar, men samtidigt är det inte okej. Men jag får ta nya tag, speciellt i år. Jag menar, jag vill bara börja om. Öppna en ny dörr. Starta ett nytt kapitel. Starta ett nytt liv. Det är verkligen det jag vill. Jag ska göra allt för att jag ska lyckas med det. Min framtid ska f**n inte misslyckas pågrund av det som varit. Nu har jag faktiskt ett hem och jag har faktiskt en chans att visa att jag har betyg i skolan och jag har en faktiskt en chans att få dansa loss med mina elever. Jag får en massa chanser. Och jag tänker ta vara på dem!
Det var som jag skrev igår med allt positivt. Jag ser bara positivt just nu. Och jag hoppas det kan glädja er som läser detta och kan ta åt er de. Och faktist att ni själva kan börja se att det alltid är något positivt i något som du själv kanske inte tycker om. Men det är positivt för den andre.
Jag är glad att vi löst allt nu. Den största biten sitter på plats iaf. Och den största stenen på mitt hjärta har ramlat av. Jag är inget annat än överlycklig och mycket lättad. Om ni har frågor så släng på en kommentar.!
Love<3
Utan er...
Tänkte att jag kunde dela med mig av den lite här på bloggen genom att bara skriva texten..
Kommentera om du har något tanke eller kommentar.. =)
Intro
Oooooo. Ooooo. Ooooo. Aaaaaa.
Vers 1
Hejsan alla kottar, nu ska jag berätta.
Ni är, helt underbara,
Ni är som himmel och jord ska vara.
Ref
För, utan er, skulle jag inte skratta.
Utan er, skulle jag inte se.
Utan er skulle jag inte lè.
Utan er, är inget för mig.
Vers 2
Jag vill tacka alla ledare, som har kämpat för oss alla.
Ni har en plats i mitt hjärta.
Jag lovar er, det finna inge bättre än alla eeeeer.. För..
Ref
Utan er, skulle inte skratta.
Utan er, skulle jag inte se.
Utan er skulle jag inte lé.
Utan er är inge för mig.
Brygga
Oooooo. Oooooo. Oooooo. Aaaaaa.
Ni sitter här framför mig, tänker, säger snälla säg.
Men allt jag har att säga er, är att ni inte lägger ner.
Så ta nu chansen när den finns, ni har inget att förlora. För..
Ref
Utan er skulle jag inte skratta.
Utan er, skulle jag inte se.
Utan er, skulle jag inte léeeee..
Utan er, skulle jag inte skratta.
Utan er skulle jag inte se.
Utan er, skulle jag inte lé.
Och utan er, är inget för mig.
Hoppas ni förstår hur mycket att gruppen verkligen har visat kärlek och mycket annat. De kommer alla att ha en plats i mitt hjärta. För de är, precis som det står i texten.. Helt underbara.
Döden Med Det Positiva
Tredje dagen på åland var den absolut den bästa dagen. Varenda öga släppte minst en tår. Döden dagen var en dag vi alltid brukade ha sista dagen på åland men som nu av en slump blev i början. Man fick gå till tre stationer. Första stationen var med Veronica som berättade lite om hur en begravning går till och lite sådanna simpla saker. Man fick prata lite om sig själv, om man har gått på någon begravning och så. Nästan alla i gruppen bröt ihop och var tvungen att gå ut, jag försökte att hålla masken men sen kom tårarna men jag klarade av att stanna där inne iaf. Det som var extra jobbigt var väl att Veronica var prästen på mammas begravning och allt sådant. Det var tufft. Andra stationen var hos Lotta där vi fick skriva ner ord på ett litet papper som påminner om döden eller något sådant. För att sedan berätta vad man skrivit som också var jätte tufft. Tredje stationen var inte direkt lättare. Där satt Bitte och berättade om barnen som hon en gång mist! Eftersom att Bitte med släkt är som en låtstas släkt för mig eller asså vi är släkt på ett konstigt sätt, då blev det ännu jobbigare. Även fast att tankarna jämt satt på mamma så led man med Bitte.
Efter den tredje stationen blev det andakt. Alla satt bara och grät! Det var en helt underbar känsla, att bara få släppa på allt samtidigt som det var jobbigt. Men det ska inte vara lätt i en sådan situation. Alla tårar som befann sig i de rummet betydde oehört mycket för var och en. Alla dessa tårar förändrade hela veckan på åland. Jag kan lova att, hade inte vå haft döden dagen så tidigt som vi hade, så hade gruppen aldrig blivit så nära som vi är idag. Jag är överlycklig över att vi funnit varandra på det sätt som vi nu gjort.
Apropå tårar. Jag tror inte jag har gråtit så LÄNGE som jag gjorde då efter mammas död. Jag har inte gråtit så LÄNGE över mammas död överihuvudtaget. Kan säga att det var och är nu superskönt. Känner bara att dert kan bara gå framåt.
Jag frågade en konfirmand, hur det gick med arbetet. Han svarade "Ja, det går ju inte direkt bakåt.." Det fick mig att tänka till och det var värkligen något jag tog till mig. Allt blev helt plötsligt väldigt positivt. Jag har verkligen lärt mig se det postiva i verkligen allt. Jag menar, får jag fågelskit på armen, visst jag blir skitig.. men grejjen är den, fågeln var skitnödigt och han fick göra sina mästerverk som jag brukar säga.. Men det var bara ett tillexempel. Men som sagt, jag tror att jag har lärt mig se det positiva riktigt ordentligt nu.
Jag ska inte gå in på riktigt detaljer om vad vi gjortpå lägret. Jag har en massa andra att dela med mig av. Och dessutom har jag en hel del känslor som jag behöver skriva av mig lite. Och en massa annat skvaller ;)
Det rullar
Framtiden ser väl ut såhär... framtiden framåt slutet av augusti ^^
7/8 åker jag till Åland med en konfirmation grupp, fast jag åker med som ledare. Kommer hem 16/8 men är inte ledig förens den 22/8 insåg jag nu. Då blev det bara två dagar kvar innan skolan börjar. Och jag längtar ihjäl mig.
Som ni kanske märker så kommer jag ha fullt upp och kommer alltså inte kunna blogga på hela nästan två veckor.. men jag är kontakt bar på fejjan = fb = Facebook. Så är det något så vet ni vart jag finns =) Men sen kommer rutinen nog komma igång och då kommer jag uppdatera på bloggen precis varje dag. Då kommer allt att rulla!
Love<3
Begravning 30/7
30/7 11.00 Bollmora kyrka
Denna begravning var inte vilken begravning som helst, det var min mammas begravning. En mycket speciell begravning där se flesta fick höra om hur grym min mamma var på att ta snattare och hur mycket hon älskade salt lakrits och marabou mjölk chocklad och att hon var en cool rock brud i tonåren. Det kändes som att jag lärde känna mamma på nytt, fast i ord. Under hela begravningen så kom det tårar..en efter en. Jag vet att mamma var nöjd med hennes egna begravning. Jag önskar bara att jag kunde få prata med henne igen. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få prata med henne, om precis vad som helst. Bara jag får höra hennes röst. Det sista jag fick höra från mamma var *Jag älskar dig*. Men det spelar ingen roll om det var det sista, bästa sista ordet man kan få. Jag ville inte att det skulle vara det sista ordet. Jag vill kunna prata med henne för alltid. Så länge jag lever. Men det kommer aldrig bli så igen. Det börjar komma ifatt mig om att hon verkligen är borta men det är en hemsk tanke. Hon finns i många av våra tankar och i våra hjärtan men vi saknar henne otroligt mycket ändå.
Hon såg säkert ner på oss, då undrar jag om hon blev ledsen för att vi satt och grät.. eller, undrar vad hon tänkte när hon såg hennes barn, barnbarn, vänner, släkt, grannar och andra kära som grät. Vad tänkte hon? Jag vill så gärna kunna prata med henne och se hur hon har det. Även fast att jag vet att hon har det bra så är man ju nyfiken.
Det var en tuff dag idag. En dag som jag inte trodde skulle komma på flera år. Åtminstonde tills jag fått mina barn. Inte när jag inte ens gått ut grundskolan. Det är inte rättvist. Men det får inte vara rättvist heller. Hur skulle världen se ut då? Det funkar lixom inte. Just nu känner jag mig så nere och ledsen men samtidigt så måste livet gå vidare och visa andra hur världen kan se ut utan föräldrar.. och lära dom att njuta av att de har sina föräldrar. Lära dom att de har en extrem betydelse av ens liv, även fast man har de små tjaffsen som egentligen inte betyder något. När den dagen kommer så kommer man förstå hur mycket de betydde. Men då är det försent.
Jag vill tacka alla som var närvarande på begravningen och alla som skänkte en tanke under denna dag och många andra dagar. Jag vill också tacka David och Jenny för de fina uppträdanden. Jag vill tack alla som skänkt pengar till fonder och allt vad det var. Jag vill också tacka grannarna för den fina presenten. Ni grannar får inte tro att jag försvinner, jag kommer fortsätta komma på grillningarna med mitt leende och bara njuta med mina underbara grannar. Alla mys (grill) kvällar kommer ej försvinna från mig. Ni kommer inte bli av med mig inte! Hoppas ni hör av er så fort nästa grillning är!
Jag vill också tacka alla som skickat blommor.
Ni alla har varit helt underbara! Utan er hade jag inte stått på mina bara ben idag (vilket jag inte gjorde heller ;) )
Ni ska veta att ni har en stor plats i mitt hjärta och kan aldrig ersättas. Ni betyder otroligt mycket för mig.
Hoppas ni fick en trevlig kväll och inte deppa så mycket. Men glöm inte.. man får vara ledsen. Man får gråta.
Mamma var en som tog en liten plats på jorden men lämnade det största tomrummet efter sig. Det största tomrummet som en hel värld inte kan täcka igen.
Jag har en stor saknad som aldrig kommer försvinna. Jag har ett stort hjärta där mamma ALLTID kommer att finnas.
Love<3
0 koll
Eftersom tankarna virrar så konstigt i min skalle just nu så vet jag inte vad jag ska skriva. Vi tömde lägenheten idag och det var tufft. Lägenheten är snart tom. Mitt hem är snart borta på riktigt, det är tufft. Jag kommer aldrig mer behöva gå dit mer. Nyckel hoppas jag att jag kan behålla på min nyckelklippa som minne. Men bara tanken av att jag aldrig kommer behöva vakna upp och sitta med mamma runt köksbordet och äta frukost tillsammans i längenheten är bara så tragiskt! Jag kommer sakna allt det, och gör redan idag. Men det är väl något jag måste lära mig att vara utan nu. En sak som jag har svårt att lära mig är att vara utan mamma. Men det är en sak jag måste lära mig, annars kommer jag aldrig kunna gå vidare.
Jag är helt tom på ord just nu. Snart är begravningen så jag håller på att ladda inför den. Allt är kaos samtidigt som man har kollen.. det är virrit det också.
Jag får helt enkelt skriva när jag börjar slappna av lite.. jag vet inte om jag kommer blogga de närmsta dagarna men kolla in vettja!
Love<3
Begravnings info
Men alla vet ju inte. Jag menar, mammas kompisar som bara håller koll på min blogg kanske vill komma. Så nu tänkte jag berätta att ni jätte gärna får komma. Antingen för att ha varit närstående till mamma eller bara vara ett stöd för mig och syskonen. Mamma har valt mycket eget i sin begravning. Hon vill att man ska komma färg glad. Obs. Mycket viktigt att komma med färgglada kläder. Nu vill vi inte att ni ska komma med alla färger på tröjorna men kanske en ljus blå tröja, själv ska jag ha en rosa klänning.
Begravningen ska hålla till i Bollmora kyrka klockan 11.00 den 30/7 en fredag. Alltså nästa vecka.. knappt :s.
Efter blir det fika som man själv måste anmäla sig till om man vill gå på den. Fikat kommer också hållas i kyrkan i någon sal alldeles intill själva kyrkan. Då anmäler man sig till lilla mig på mobilen med nummer som börjar och slutar på..0761648033
Så då säger ni bara vilka ni är och att ni vill komma på fikat också. Sen är ju det inget måste. Men det kan ju vara trevligt. Kanske inte i denna situation men det kan vara gott.. om jag säger så.
Hoppas vi ses.. hoppas på kramkalas. Det kommer bli en massa tårar och kramar. Men jag tror också att det kommer bli en riktigt fin begravning, med tanke på att mamma har bestämt mycket själv och vi har lagt till lite annat som kommer bli jätte fint. Det kommer vara ännu en upplevelse här i livet.
Denna upplevelse är den tuffaste man kan tänka sig. Och nu känner jag bara att jag måste klara mig. Allt har varit så tufft på sistonde med alla tankar som jag bara vill spola bort men nu känner jag bara.. att om jag har klarat mig såhär långt så tänkte jag fortsätta med det! Oavsett hur mycket ilska och ångest jag bär och känner att jag inte orkar längre.. då tänker jag bita ihop och bara fortsätta.
Ring och hör av er så fort som möjligt. Imorgon = Måndag är sista anmälningsdagen.
Love<3
Tiden bygger allt
Jag har märkt att allt tar tid. Allt är tid. Ta tid. Ge tid. Få tid. Kräva tid. Allt är bara massa tid.
Det är så lätt för er att säga att ni förstår men innerst inne så gör ni inte det. Jag lovar. Man kan försöka inbilla sig situationen men den blir aldrig riktigt så som man förväntar sig, för man vågar inte. Jag har själv försökt tänka mig i den sitsen utan föräldrar när jag fortfarande hade båda. Det är inget jämnfört med vad jag känner idag nu när jag förlorat båda. Jag var inte ens i närheten oavsett hur mycket jag ansträngde mig för att känna den känslan jag känner idag.
Det är oftast som jag blir arg över att jag inte kan prata med vem som helst just för att den förstår inte upp till hundra procent. Jag har två kompisar som vet hur det känns att förlora EN förälder.. men det är iaf hälften av vad jag känner.. så de vet ju. Jag kan inte säga mer än förlåt till dom två just för att jag inte förstod när det behövdes som mest. Men idag gör jag det. Det gör bara ont. Man vill inte förstå för att det gör för ont. Man måste förstå för att kunna gå vidare. Man måste förstå för att man inte har något annat val.
Jag känner att jag har en hel del att få fixat för att fixa mitt liv igen.. men det kommer att ta en himlans massa tid.
Men jag ska lyckas. Med alla de små positiva saker som finns men som kanske inte gör all nytta, de små ska jag samla ihop och göra till en stor positiv klump som jag hoppas ska kunna få mig att stå en längre tid. Jag ska överleva detta oavsett hur lång tid det tar. Tiden kommer aldrig stanna så jag får aldrig sluta kämpa. Jag måste kämpa med tiden.
Tiden bygger mer förståelse. Tiden ska få mig att stå en längre tid. Tiden är allt man lever på. Tiden ska ge mig mer styrka över allt som tiden ska få mig att förstå en senare tid. Mer förtåelse med både styrka och tid.
Hur lång tid kommer det att ta att fixa livet igen?
Hur lång tid kommer det att ta att fixa boende?
Hur lång tid kommer det att ta att fixa vårdnadshavare?
Hur lång tid kommer det ta att förstå?
Hur lång tid kommer det ta att börja leva igen?
Hur lång tid kommer allt att ta?
När kommer allt börja om på nytt?
Hur lång tid?
Love<3
Vågor = Kärlek
Men på söndag kommer Lena åka hem igen så får jag sova hemma, ska träffa min underbara bästa kurator på måndagen.
Saker som dök upp på mötet var att min kurator tänkte sluta som kurator men tänkte bli min kontakt person istället och det är vi överlyckliga över. Vi tänkte börja redan i augusti och fortsätta så länge jag behöver.. men jag vill behålla min kurator så länge jag lever för hon är verkligen bäst och helt underbar och jag älskar henne!
Andra saker som dök upp på mötet var att utredningarn är igång nu på riktigt.. de första papprerna är utskickade och vi är nu i full rulle i hopp om att det går fortare än vi förväntat oss.
Nu framöver tänker jag skriva mer om tankar och känslor som nästan håller på att välla över.. och jag kommer att spricka om inte jag får ut dom på något sätt. Men jag vet inte hur ofta jag kommer kunna blogga med tanke på att jag har ju inte jämt en data i närheten, men jag anstränger mig verkligen för att komma åt någon data just för att få ur mig så mycket som möjligt. Men nu vet ni ju vart jag ägnar min helg och så.. vi får se hur ofta jag kommer blogga, men det lär ni nog märka. Ni får ha det bäst så länge och älska era nära och kära lika mycket som ni älskar er själva ;)
När jag tänker på vågor så tänker jag på mitt liv.. det är som en våg som bara går neråt men helt plötsligt kommer en tsunami som betyder lycka eller tur på något sätt. Så det finns faktiskt mycket positiva saker i mitt liv även fast att det inte märks.
Mitt liv är en enda linje med vågor, men linjen blir aldrig rak eller stilla.
Love<3
God gärning
Hej alla kära läsare. Idag har det hänt otroligt mycket! Skulle träffa en barndomsvän som aldrig dök upp. Satt och vänta i 2 timmar. Men istället så hjälpte jag en jätte jätte full kvinna med två kompisar. Hon åkte i backen med huvudet först 2 gånger innan vi ryckte in. Vi nästan bar henne hem. Hon var otroligt full. Hon berättade vart hon bodde och det gick bra, förutom att hon hade slagit sig väldigt illa. Hennes man dök upp när vi stod utanför hennes dörr, så han tog över. Jag fick tillbaka blickar på när mamma alltid var full under hela min uppväxt och när pappa alltid var full och slog mig. Men den här gången kände jag att jag hade gjort något riktigt bra. Hon hade inte klarat sig om inte vi hade burit henne hem. Så man känner ju att man gjort en god gärning. Men det var kanske inte den bästa upplevelsen man fick uppleva men efter var det bara skönt att veta att hon var i säkerhet. Efter det så fortsatte jag vara med dem kompisarna tills en annan kompis ringde och fråga om jag ville mysa med dom i barnsjön, så jag gick dit. Det var verkligen jätte mysigt. Vi pratade verkligen om allt. Sedan ringde Jimmy och bad om ursäkt och så.. men jag sa att det var helt lugnt. Han hade skadat sin fot och mådde sjukt dåligt av att han hade låtit mig vänta på honom i två timmar utan att han hört av sig, men grejjen var den att hans mobil var död. Så han var verkligen ledsen av vad han hade gjort, men jag lovar att jag varken är sur, ledsen, arg, besviken eller något annat. Ville bara se till att han mådde bra med foten och så. Så för min del är det helt lugnt. Vi har ett helt liv på oss att träffas, det finns andra dagar!
Nu när jag kom hem satte jag igång att packa, ska åka till Emmas landställe med hennes familj och det kommer att bli supermysigt!! Kommer vara borta tills på lördag. Tror inte jag kommer blogga på hela den veckan tyvärr. Så nu kommer jag sakna bloggen som attan igen. Men jag hoppas jag klarar mig! Så nu vet ni att ni slipper mitt bloggande i en vecka till! Haha skoja bara!
Just det! Imorgon ska jag till kuratorn och sedan ska jag på ett möte med SOS, men jag kommer inte ihåg vad mötet skulle handla om. Men jag hoppas jag kan blogga om det innan jag åker men jag tror inte det, men i så fall får vi ta det när jag kommer tillbaka. Men jag hoppas att mötet handlar om mer info angående boende och vårdnadshavar grejjer att göra så att processen kan gå lite fortare. Men vi får helt enkelt se vad det är som dyker upp.
Om jag nu inte hinner blogga så kan ni komma in på bloggen på söndagen..=) Ni får ha det super så länge!! Puss på er!
Love<3
Tårar i mängder
3/7 - 10 Lördag
Denna dag var det prick en vecka sedan som mamma lämnade oss kvart här på jorden. Jag saknar henne otroligt mycket!! Det finns inga ord för den otroliga saknaden jag känner. Jag har dessutom varit utan vårdnadshavare i en vecka. Jag har förlorat både mamma och pappa på två helt olika sätt. Men det har ingen betydelse för jag har ändå ingen av de kvar. Allt har gått så troligt jävla fort. Visst, man kanske kan säga att mamma är död men jag tror ändå att det kommer att ta tid att fatta det, man måste dessutom fatta att det är sant också. Jag menar, den saknaden som jag känner kommer aldrig att försvinna och kommer säkert att bli värre för varje dag som går. Jag vet att det inte går till så riktigt, men det är så jag känner för stunden. Och just för stunden är saknaden oöndligt stor för mig, och säkert för många andra där ute. Mamma var verkligen mitt allt. Det känns som att jag har förlorat allt, lägenheten, min underbara mamma, en vårdnadshavare, min skatt, min allra bästa kompis som förstod och accepterade precis ALLT jag gjorde och tyckte och lärde mig ett och annat om det mesta, Mitt ALLT!
Men jag kan som sagt inget göra än att gå vidare och leva vidare för mammas skull. Jag vet att det är det hon vill. Detta var en känsla jag aldrig trodde skulle dyka upp, men så blev det. En vecka efter mammas bortgång kan uppfattas som en väldigt lång tid men samtidigt som en väldigt kort tid och därför blir det lite jobbigare. Man tänker så olika i tidsuppfattningen i detta sammanhang så man kan aldrig säga vem som har rätt eller fel för det är ingen som kan veta eller bestämma vad man känner förutom en själv. Det är bara du som vet du känner och ingen annan, det är ingen som kan bestämma vad man ska känna heller, det är helt upp till dig. Tyck och känn vad du vill! Ditt val!
Dagarna gick och det var ofta jag gick ut på en riktigt lång promenad ut i Falun och bara grät och grät hela tiden. Det var lättnader men samtidtigt ansträngande och jobbigt. Det hände en otroligt massa saker under denna veckan som jag inte tänker ta upp på bloggen. Det är bara massa små saker.
Jag fick även ner lite av resan hem.. så nu blir det slutet av resan.
10/7 - 10 Lördag
Idag är det prick två veckor sedan mamma lämnade kvar oss här på jorden och gick sin väg vidare. Idag har varit den allra tuffaste dagen på hela veckan. Tankarna vällade över för mycket, det gick lite över gränsen. Jag fick ett slags utbrott på bussen som led till att gömma sig i en kudde och banka på stolen framför och böla så mycket att man anstängde magmusklerna. Jag har aldrig gråtit så mycket efter att mamma gick. Jag har gråtit en hel del, men inte såhär.. därför tror jag att de två första veckorna är över nu i sorgarbetet i alla fall. Men det är bara två veckor. Nu är det bara mitt liv kvar.
Det som fick mig att brista var tankar som handlade om allt mamma fick gå igenom..och jag. Men jag tänkte mest på hur mycket mamma fick lida och allt. Jag kunde inte sluta gråta under tiden som alla tankar bombaderade. Det gjorde så ont att veta att hon har haft så otroligt ont och lidit som fan men samtidigt så ville jag påminna mig själv om att hon mår bra nu där uppe med alla andra änglar men det hjälpte inte ett dugg, det fick mig att inse att hon aldrig kommer tillbaka. Jag vill att hon ska må bra precis som hon gör nu men jag vill ha henne i min närhet i verkliga livet, inte bara själva känslan. Allt är så jävla overkligt! Allt gick så fort och hela tiden är det svårt att fatta att hon är borta för alltid, men emellan åt får man tankar som leder till det andra..man fattar helt plötsligt att hon är borta för alltid. Men det är inte det man vill fatta, jag vill inte fatta av något av det där! Jag vill heller inte inse att det är verkligheten jag skriver om. Det är nya verkligeheten.
Love<3
